Kajplatsen: Första intryck
I Sverige är man mån om det här med första intryck på ett mycket mer konkret sätt än i Finland. ”Hej!” står det i runda bokstäver vid ingången till stormarknaden, och det räcker för mig, här behöver jag inte ens sju sekunder för att känna mig välkommen och omgiven av avstressande vänlighet. ”Vie ostoskärrysi takaisin!” i aulan till den finska motsvarigheten ger inte alls samma känsla, lika lite som Itellatantens ovilja att se mig i ögonen och hennes snabba svävande tonfall som får mig att vilja börja skanna och mejla vykorten istället. ”Välkommen!” ler damen i SJ:s biljettlucka. Jag ska med ett tåg som kanske redan har avgått, till en station jag inte minns namnet på, men hennes hälsning avväpnar all oro, och inom en minut har hon dessutom, genom knivskarp slutledning och rekordsnabba datorfingrar, luskat reda på min slutdestination och printat ut en biljett till mig. ”Ta det lugnt, vännen”, ler hon. ”Du hinner hur bra som helst.”
Noga utvalda och onyanserade skillnader givetvis, men kanske ändå ett uttryck för hur de här två länderna på olika sätt ser på kundservice: svenskmänsklig trevlighet mot finskpraktisk effektivitet. Det är ändå först vid människorelationer som det här med första intryck kan få livsavgörande betydelser. Aldrig har jag tänkt på det så mycket som under det senaste halvåret, då jag både dejtat och varit på jakt efter ny bostad. Vill man verkligen ha bostaden eller en kyss i slutet av kvällen har man inte råd att göra bort sig då man möter mäklaren i dörröppningen eller ens träff under Stockmanns klocka.
Vad ska man då tänka speciellt mycket på under de sju sekunder man uppenbarligen har på sig? Forskarna i New York radar upp resultat som känns självklara, men också en del mindre uppenbara saker och ting. Att kroppsspråket är viktigt och signalerar ens attityd känns inte som en överraskning, inte heller att det är bra att le och hålla ögonkontakt. Men själv har jag åtminstone inte tänkt på att en lätt framåtlutad position signalerar engagemang, eller att höjda ögonbryn signalerar bekräftelse. Jag försöker föreställa mig den pose som alla tipsen uppmanar till, ser möjligtvis nog en sympatisk position framför mig, men knappast riktigt mig själv.
Sist och slutligen måste man ändå vara sig själv. Ens allra besvärligaste sidor kan man väl dölja i sju sekunder, men personligen tycker jag att något av det mest avtändande vid vilket möte som helst är att märka att personen gör sig till.
