Nio inkomstfällor – och FFC:s lösningar

1. Dagvårdsavgifterna kan leda till att det blir mindre lönsamt att arbeta.

Inkomstfälla: Dagvårdsavgifterna och de olika avgiftsklasserna gör att inkomsterna som löntagarna får i handen minskar. Till exempel betalar en familj med flera barn flera dagvårdsavgifter som kan äta upp en stor del av inkomsterna för den förälder som återgår till att arbeta. Mest påverkas familjer där den ena föräldern tjänar klart mer än den andra.

Lösning: Dagvårdsavgifterna bör sänkas. Avgifterna borde vara så låga att de inte hindrar föräldrarna från att ta emot lågavlönat arbete.

2. Systemet för familjeledigheter bestraffar dem som arbetar och uppmuntrar till långa, oavbrutna ledigheter.

Inkomstfälla: Det nuvarande systemet för familjeledigheter leder till att mammorna blir familjelediga i långa perioder, vilket försvagar kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. De stela reglerna hindrar föräldrarna från att flexibelt turas om att ha vårdansvar och gör det också svårt att arbeta deltid. Om den förälder som är hemma med barnet arbetar under föräldraledigheten får hen sänkt dagpenning för de dagarna.

Lösning: Den modell för familjeledigheterna som FFC har föreslagit bestraffar inte föräldrar som väljer att ta emot arbete genom att sänka nivån på förmånen, utan i stället kan man flytta dagarna och ta ut dem senare med fullt belopp. Den förälder som är hemma kan lyfta förmånen som enskilda dagar, korta snuttar eller längre perioder. Det blir också lättare att ta emot arbete när man kan lyfta stöden för delar av dagar, vilket gör att stöden räcker längre än om man lyfter dem till sina fulla belopp.

3. En del av inkomsterna för lågavlönade kan gå förlorade när skatterna stiger och bostadsbidraget sjunker.

Inkomstfälla: I takt med att arbetsinkomsterna ökar så minskar bostadsbidraget och arbetslöshetsförmånen, medan skatterna stiger. I synnerhet i lågavlönade arbeten leder det till att inkomsterna som arbetstagarna får i handen bara stiger lite.

Lösning: Lågavlönade får mer pengar över om inkomstprövningen i samband med bostadsstödet justeras så att övergången blir mjukare, samtidigt som beskattningen av låga inkomster görs lättare.

4. Lågavlönade eller provisionsavlönade arbeten innebär osäker utkomst.

Inkomstfälla: För arbetslösa arbetssökande är det inte nödvändigtvis ekonomiskt lönsamt att ta emot heltidsarbete om lönen är klart lägre än före arbetslösheten. Också i provisionsavlönat arbete är utkomsten osäker om garantilönen är relativt låg och inkomsterna i hög grad beror på provisionen. I ingetdera fallet kan de arbetssökande balansera upp ekonomin med hjälp av den jämkade dagpenningen, för den beviljas endast till arbetssökande som arbetar deltid och vars arbetstid kan följas upp.

Lösning: Arbetstidsgränsen för den jämkade dagpenningen borde avskaffas. Arbetssökande uppmuntras att ta emot lågavlönat arbete om de får jämkad dagpenning också för arbete på heltid. Då tjänar man alltid mer på att arbeta och man kan vara säker på sin utkomst. Villkoret för att få jämkad dagpenning ska vara att man fortfarande håller sin jobbsökning giltig.

5. Övervakningen av arbetslösa gör det komplicerat och oförutsägbart att ta emot arbete.

Inkomstfälla: Arbetslösa arbetssökande kan vara oroliga över att de ska förlora sin ersättning eller få försämrad utkomst när de tar emot tillfälligt arbete, deltidsarbete eller någon annan slags snuttjobb. Arbetstagare som tar emot oregelbundna arbetsuppdrag eller arbetspass kan till exempel klassas som företagare, och riskerar därför att förlora rätten till arbetslöshetsdagpenning.

Lösning: Den arbetskraftspolitiska prövning som görs i samband med beviljandet av arbetslöshetsförmåner måste förenklas och minskas. De arbetslösas arbete ska i första hand följas utgående från inkomsterna. Arbetslösa arbetssökande ska inte behöva känna oro över sin utkomst bara för att sättet att arbeta och mängden arbete varierar. Nivån på arbetslöshetsskyddet förbättras också om man tar i bruk en ny kombinationsförsäkring för både företagar- och löntagarinkomster.

6. Byråkraticirkusen kräver för mycket tid och resurser av de arbetslösa, vilket gör att mindre tid blir över för aktiv jobbsökning.

Inkomstfälla: Arbetslösa arbetssökande måste lämna in detaljerad information om till exempel hur stora inkomster de hade innan de blev arbetslösa, vad inkomsterna bestod av, vilka tider de arbetade, hur mycket och av vilken orsak de var borta från arbetet, vilka förmåner de har tagit emot, vilken företagsverksamhet de eventuellt deltar i och hurdana inkomster det har gett. Utöver arbetslöshetskassorna och FPA kräver också arbets- och näringsbyråerna separata utredningar för att de ska kunna göra sina arbetskraftspolitiska prövningar. Om det finns oklarheter i uppgifterna som de sökande lämnar in finns det en risk för att utbetalningen av förmånerna fördröjs.

Lösning: Det inkomstregister som bereds som bäst måste innehålla all den information som behövs vid handläggningen och utbetalningen av socialskyddsförmåner, så att man slipper komplicerade tilläggsutredningar. Samtidigt lönar det sig att minska på byråkratin genom att se över hur detaljerad information som behövs vid utbetalningen av förmånerna.

7. Arbetslösa som studerar kan förlora rätten till arbetslöshetsskydd.

Inkomstfälla: Arbetslösa arbetssökande vågar inte nödvändigtvis utveckla sitt eget kunnande genom att utbilda sig, eftersom redan småskaliga studier kan leda till att man förlorar rätten till arbetslöshetsdagpenning. Det finns ingen enhetlig linje för vem som får rätt att studera på heltid, utan arbetskraftsmyndigheterna beviljar tillstånden på väldigt varierande grund.

Lösning: Det måste bli lättare för arbetslösa att utbilda sig på eget initiativ och att studera som bisyssla. Arbetslösa ska kunna uppdatera och upprätthålla sitt kunnande utan att riskera sin utkomst. Arbetskraftsmyndigheterna behöver tydliga instruktioner för på vilka grunder studierätten beviljas. Ett villkor för kunna studera och lyfta arbetslöshetsersättning samtidigt ska vara att de arbetssökande håller jobbsökningen giltig och att de är skyldiga att ta emot arbete.

8. Arbete kan rentav försämra utkomsten för partiellt arbetsförmögna.

Inkomstfälla: Personer som är partiellt arbetsförmögna drar inte alltid ekonomisk nytta av att arbeta. Om man överskrider invalidpensionens inkomstgräns kan det leda till att pensionen skärs ner så mycket att utkomsten rentav försämras på grund av att man har arbetat.

Lösning: Det blir mer lönsamt att arbeta om invalidpensionens inkomstgränser mjukas upp. I stället för att partiellt arbetsförmögna ska förlora hela pensionen om de överskrider inkomstgränserna, borde minskningen av förmånen stå i relation till hur mycket gränsen överskrids. Om man överskrider gränsen med tio euro borde man alltså inte gå miste om hela pensionen, utan i stället skulle den kunna minska med till exempel fyra euro.

9. Skillnaderna i boendepriser gör det svårare att flytta efter arbete.

Inkomstfälla: Det är inte alltid möjligt att flytta, eftersom boendepriserna är så mycket högre i huvudstadsregionen än i övriga delar av landet. Prisskillnaderna och överlåtelseskatten är så stora hinder mot arbetskraftens rörlighet att de nuvarande och planerade rörlighetsunderstöden för arbetslösa inte räcker som lösning.

Lösning: Genom att utöka bostadsproduktionen i huvudstadsregionen kan man förbättra arbetskraftens rörlighet. Till exempel går det att sätta fart på planläggningen genom att minska på regleringen.