Tvingas vända på varje slant

– Läraren är loket som för lektionen framåt. Skolgångsbiträdets uppgift är hjälpa till så att alla vagnar hålls på spåret, säger Sinna Koivusalo som jobbar i Lintulaakson koulu strax norr om Alberga i Esbo.

Som så många andra skolgångsbiträden kommer Sinna inte ens i närheten av en heltidsanställning. Hon jobbar 21 timmar i veckan och för det får hon 1 102 euro brutto i månaden, inklusive erfarenhetstillägg.

Sinna är inne på sitt åttonde läsår som skolgångsbiträde. Hon anser att samhället inte visar att det uppskattar hennes jobb.

– Det ser man på lönekvittot. Själv tycker jag att jag gör ett viktigt och betydelsefullt jobb. Om man jobbar som skolgångsbiträde måste man trivas. Ingen gör det för pengarna.

Sinna har vårdnaden om sina två äldre barn, och delad vårdnad om det tredje. För att kunna försörja sin familj får hon bostadsbidrag från FPA och jämkad dagpenning från JHL:s arbetslöshetskassa.

– Sammanlagt får jag in ungefär 2 000 euro i månaden, när man också räknar med barnbidrag och underhållsbidrag. Jag måste planera ekonomin noggrant, och när det kommer oförutsedda utgifter som att hunden blir sjuk måste jag be mina föräldrar om nådebröd.

Dessutom är skolgångsbiträdena permitterade under sommarlovet, så för att få ekonomin att gå ihop sommarjobbar Sinna som parkarbetare på Esbo stad.

– Sommaren är ett pussel. De intjänade semesterdagar jag hade över efter jul- och sportloven räckte i fjol till tre sommarveckor. Sedan var jag tjänstledig i fem veckor medan jag jobbade som parkarbetare, och de två återstående veckorna var jag permitterad.

Låg lön uppmuntrar inte till mer jobb

Under sitt första år som skolgångsbiträde jobbade Sinna Koivusalo också som eftisledare, och de två deltidsjobben gjorde att hon sammanlagt kom upp i full arbetsvecka.

– Jag slutade ändå som eftisledare eftersom mina barn är i skolåldern. Det är viktigt för mig att kunna vara hemma med dem på eftermiddagarna.

Senast i höstas övervägde Sinna allvarligt att börja jobba heltid igen, men hon kunde krasst konstatera att hennes lön är för låg.

– Jag räknade ut hur mycket bidrag jag förlorar och jag konstaterade att det inte lönar sig att jobba med den här lönen. Det känns skamlöst att säga så, men så är det.

Sinna betonar att det uttryckligen är lönen som är för låg och inte bidragen som är för höga. Familjen tvingas redan nu vända på varje slant.

– Vi har egentligen aldrig råd med något extra, om det inte är gratis eller billigt. Men jag försöker uppfostra mina barn så att de förstår att man inte kan få allt för pengar. Vi rör oss till exempel mycket i naturen.

Hon påpekar att det som barnen ofta uppskattar mest är sådant som är gratis.

– Nyligen talade de till exempel om hur coolt det var den där gången när de kastade snöklumpar. De få gånger vi gör något som kostar – som att åka till Borgbacken – har de oerhörda förväntningar eftersom vi har betalat för det.

Låga ingångslöner i många branscher

Skolgångsbiträdena är långt ifrån de enda lågavlönade inom FFC:s branscher. Av dem som svarade på FFC:s arbetslivsbarometer i fjol uppgav 17 procent att de har relativt svårt att försörja sig på sin lön, medan två procent svarade att de inte kan försörja sig på sin lön. Fyra procent av de heltidsanställda FFC:arna är tvungna att ha två jobb för att få ekonomin att gå ihop.

Mer än var fjärde FFC:are anser, precis som Sinna Koivusalo, att de inte får en rättmätig lön med tanke på deras arbetsinsats.

Medianlönen för de heltidsanställda kvinnorna inom FFC:s branscher är 2 100 euro, jämfört med 2 700 euro för männen. Medianlön betyder att exakt hälften tjänar mer och hälften mindre.

I Finland finns ingen lagstadgad minimilön, utan miniminivån bestäms i kollektivavtalen. FFC:s högsta beslutsfattande organ, kongressen, tog år 2011 ställning för att de lägsta lönerna i kollektivavtalen bör höjas till minst 1 800 euro senast år 2016. Målsättningen har ändå inte gått att uppfylla. Enligt arbetslivsbarometern tjänade 11 procent av de heltidsanställda FFC:arna ännu i fjol under 1 733 euro i månaden.

Till exempel är minimilönen 1 554 euro i det kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet och 1 578 euro inom hotell- och restaurangbranschen. Ännu lägre är de lägsta lönerna inom bland annat läder- och skoindustrin, där normlönen för lönegrupp 1 är 8,51 euro i timmen.

Viktigt med full kontroll

Sinna Koivusalo säger att nyckeln till att hon får ekonomin att gå ihop är noggrann planering.

– Svårast är det att hålla matutgifterna i schack, för det är så lätt att man gör onödiga, spontana inköp. Tidigare tog jag ut kontanter som jag lade undan och som endast fick användas till mat. Den summan skulle räcka hela veckan.

Enligt Sinna klarar hon sig bättre ekonomiskt nu när hon är ensamstående, än när hon var gift.

– Förmånerna har inte vuxit märkbart, men när jag själv har full kontroll över ekonomin kan jag undvika onödiga utgifter.

Sinna försöker lägga undan lite pengar med tanke på oförutsedda utgifter. Men det är inte lätt att spara när man lever från hand till mun och ibland är hon tvungen att be sina föräldrar om hjälp. Som mindre bemedlad är man helt enkelt tvungen att svälja sin stolthet, konstaterar hon.

– Till en början kändes det svårt, men nu har jag insett att det finns större problem än att jag måste fråga pappa om jag kan få låna pengar.

Som för många andra barnfamiljer är hobbyerna en betydande utgift.

– Jag är glad över att det också finns billigare hobbyer och att man kan betala medlemsavgiften i flera rater.

Sinnas mellersta barn tränar taekwondo och är med i scouterna, medan det yngsta barnet dansar.

– Dans är en dyr hobby, men där får vi hjälp med medlemsavgiften av föreningen Hope, som stöder motionshobbyer för barn i mindre bemedlade familjer.

Vill inte studera till lärare

Sinna Koivusalo jobbade tidigare på ett telemarketingföretag, och fick upp ögonen för ett karriärbyte när hon var moderskaps- och föräldraledig med sitt yngsta barn.

– Vi var i vårkyrkan med mitt äldsta barns skolklass och läraren undrade om jag kunde hålla ett öga på barnen medan hon lämnade tillbaka psalmböckerna. Några av barnen hoppade genast upp på bänken, men jag sa åt dem att sätta sig igen. Läraren kom tillbaka och undrade om barnen verkligen hade suttit så snällt hela tiden. När jag berättade hur det hade gått till frågade läraren om jag hade funderat på att bli skolgångsbiträde.

Det började närmast som ett skämt, men Sinna insåg snabbt allvaret i förslaget.

– Jag visste redan som tonåring att mitt kall var att jobba med barn, men jag hade inte hittat det rätta yrket. Jag prövade på att jobba som familjedagvårdare, men det var lite väl ensamt för mig.

Vid sidan av jobbet som skolgångsbiträde studerade Sinna så att hon fick behörighet. På det sättet kunde hon efter fyra år av visstidsjobb få fast anställning.

– Tidigare övervägde jag att studera till lärare, men nu har jag insett att det är just det här jag vill göra. Jag vill hellre jobba med den sociala sidan än med undervisningen.

Att skolgångsbiträdena har lägre lön än lärarna tycker Sinna är självklart. Hon jämför i första hand sitt jobb med socialarbetarnas.

Jonny Smeds