Flimmer & brus: Tere tulemast!
”Eesti Eesti Eesti, kaipaan sinne perkeleesti”, sjöng den gode Juice Leskinen i tiderna. Och på den punkten fick han ju flankstöd av sina landsmän som redan före det nuvarande spritrallyt gärna sov över på hotell Viru där medhavda strumpbyxor fick nya ägare – allt medan KGB-packet satt bakom väggen och lyssnade så öronen fladdrade.
Mer om detta i Taru Mäkeläs dokumentär Viru – historier från ett hotell (2013) som förövrigt belyser även den andra sidan av slanten: hotell Viru som en port mot väst.
Även i övrigt har finländska filmmakare på sistone varit på alerten, som för att sudda ut de sura miner som blåvita makthavare (visavi estnisk-sovjetiska relationer) i årtionden har gjort sig kända för. Jag tänker i första hand på Klaus Härös Fäktaren som kretsar kring den politiska paranoian i 50-talets Estland. Filmen har – med rätta – fått ett gott mottagande i såväl Finland som Estland men det som är extra spännande är att filmen råkar vara Finlands kandidat i årets Oscarrace.
Härös film tävlar mot bland annat 1944, en annan samproduktion med finländsk-estniska förtecken. Det är filmen där broder kämpar mot broder, far mot son, detta i uniformer som tillhör antingen Waffen-SS eller Röda armén.
Känsliga saker, inte minst för en ung nation som fortfarande kämpar med sin självbild. Det fick jag personligen erfara när jag i samband med Namnen på marmortavlan (2002), en film om det estniska frihetskriget anno 1918, uttalade mig kritiskt. Bara för att på insändarplats få höra att jag går den ”ryska björnens” intressen.
Det var då det, och nu är nu. Poängen är att där finländska politiker fortsättningsvis har en tendens att trampa i klaveret går filmmakarna från klarhet till klarhet. Återstår att se när även mannen på gatan byter ut ölbacken mot en biobiljett. Bioaktuella 1944 är orsak nog.
Krister Uggeldahl
