Ledaren: Viktiga beslut väntar – både i kommunerna och på nationell nivå
Regeringen har haft två år på sig att göra reformer som gör det lättare för arbetslösa att ta emot arbete och som får utbud och efterfrågan på arbetskraft att mötas. Och visst har regeringen gjort reformer, men det har enbart handlat om åtgärder som försämrar arbetsvillkoren och socialskyddet. En ”brutal sporre”, som FFC:s chefsekonom Ilkka Kaukoranta uttrycker saken.
Det är precis motsatsen som behövs. FFC har föreslagit en rad åtgärder, flera av dem relativt enkla, som skulle lösa de värsta inkomstfällorna på arbetsmarknaden. Framför allt måste man göra det lättare för arbetslösa att studera på eget initiativ. Det är besynnerligt att arbetsgivarorganisationerna kategoriskt har motsatt sig alla förslag i den riktningen, för arbetsgivarna tjänar minsann på att den tillgängliga arbetskraften har de kunskaper som behövs i dagens arbetsliv.
Bland de inkomstfällor som gör det svårare för arbetslösa att ta emot arbete finns också sådana problem som de nyvalda kommunala beslutsfattarna kan åtgärda. Till de allra viktigaste frågorna hör småbarnsfostran. FFC önskar att kommunerna sänker dagvårdsavgifterna eller rentav avskaffar dem. Regeringen bestämmer taket för avgifterna, men kommunerna kan själva välja om de tar ut maxtaxa eller om de vill erbjuda småbarnsfostran till ett lägre pris.
Genom att sänka dagvårdsavgifterna gör man det lättare för föräldrarna att ta emot arbete. Dagvårdsavgifterna kan nämligen äta upp en stor del av inkomsterna för den förälder som återgår till att arbeta, i synnerhet om det finns flera barn i familjen.
Men dagvårdsavgifterna handlar också i allra högsta grad om jämlikhet. Alla barn ska ha rätt till småbarnsfostran. FFC:s utbildningschef Mikko Koskinen påpekar att småbarnsfostran ger den grund som man senare bygger på i grundskolan.
Därför är det också ledsamt att regeringen har begränsat rätten till dagvård för barn vars föräldrar inte arbetar eller studerar på heltid. Men också här kan kommunerna välja att erbjuda bättre villkor än de lagstadgade. Det är alltså kommunerna som avgör om alla barn ska ha rätt till dagvård på samma villkor – beslut som några kommuner glädjande nog har tagit. Fler borde följa deras exempel.
De kommunala beslutsfattarna kan inte rätta till alla dåliga beslut som riksdagen har fattat, men det finns alltså frågor där kommunerna kan göra sitt för att driva en mer mänsklig, jämlik politik.
Jonny Smeds
