Flimmer & brus: Kultur och korrespondens

Samma med rockmusiken: fördel England (även om sjömanskvarteren i Hamburg förtjänar en eloge för att ha gett de där slynglarna från Liverpool en chans). För att inte tala om den brittiska tv-dramatiken, en exportvara utan like.

Det är så man får lust att ”klä om till smoking, blanda sig några drinkar och klirra med isen”, skriver Johan Croneman i DN. Detta med hälsningar till serier som En förlorad värld och Downton Abbey, nostalgiska kärleksförklaringar till det som en gång var.

När det gäller kriminalserier, nuförtiden även fotboll, är marschordningen en annan. Själv byter jag när som helst Bergerac och Morden i Midsomer mot Räven eller Ett fall för två. Där britterna envisas med att gräva ner sig i fjantiga (och tantiga) trädgårdsmiljöer med flera mord än invånare svär tyskarna i ”stadens ljus”, låt sen vara att färgskalan är i dovare laget.

Här är det inte fråga om att brassa, att sitta vid datorn och tokanalysera DNA-prover. De tyska kriminalarna har viktigare saker för sig.

Men den främsta orsaken till att undertecknad för tillfället flaggar tyskt är Johnny Sjöblom, Yle-korrespondent i det tyskspråkiga Europa. Han har gett dagens Tyskland ett ansikte, en identitet, nästan i klass med det som Anna-Lena Laurén (Moskva) och Nils Torvalds (Washington) i tiderna sportade med.

Det är för mig public service, inte de flåshurtiga tävlingsprogrammen.

Krister Uggeldahl