Mod att pröva på nya saker

Att byta yrke är inte så farligt, säger den 40-åriga Jyväskyläbon Tiina Päijänen. Hon har omskolat sig två gånger och jobbar nu på ett företag som tillverkar kuggväxlar. Det senaste branschbytet skedde för åtta år sedan då hon förlorade sitt jobb på en elektronikfabrik.

Som 16-åring planerade Tiina att tjäna sitt levebröd som sömmerska, men i yrkesskolan insåg hon att hon inte vill göra sin hobby till ett jobb. Det var också ont om arbetstillfällen inom branschen.

– Efter min examen jobbade jag som sömmerska bara i några veckor, konstaterar Tiina Päijänen.

Tiina tycker om djur och ansökte om arbetsprövning på en smådjursklinik där hon hoppades på en läroavtalsplats. När det inte lyckades bestämde sig Tiina, som var oroad över sin ekonomi, för att begrava drömmen om en karriär som smådjursskötare.

Ett tips från en kompis ledde till en deltidsanställning som städare i en närbutik. Snart fick hon ett annat deltidsjobb vid sidan om där hon fyllde på butikshyllor.

Tiina tyckte ändå att hon inte ville fortsätta med det slitsamma kvällsjobbet i det oändliga. När hon bekantade sig med arbets- och näringsbyråns kursutbud hittade hon en rekryteringsutbildning som verkade intressant: elektronikens grunder.

Svårt att ge upp drömmen

Tiina antogs till kursen och fick på två månader färdigheter för elektronikbranschen. Efter det fick hon jobb som maskinsättare på Sanminas fabrik i Jyväskylä. Hon trivdes med jobbet, men efter tre år lade arbetsgivaren ner fabriken i Jyväskylä.

Tiina satt inte och grämde sig över arbetslösheten utan bildade familj med sin man. Efter fyra år som hemmamamma bestämde hon sig för att gå en kort utbildning för att skaffa ett nytt yrke.

I början av 2008 sökte Tiina till en metallkurs vid arbets- och näringsbyrån. Hon insåg att metallbranschen var mer mångsidig än hon hade föreställt sig. Redan samma vår blev hon vald till en rekryteringsutbildning i branschen.

Tiina tvekade ändå – hon hade inte gett upp drömmen om att få jobb som smådjursskötare. Hon hörde sig för vid en bekant smådjursklinik, men eftersom den inte kunde erbjuda något annat än sommarjobb bestämde hon sig för att ge metallbranschens en chans.

– Efteråt har jag tänkt att det kanske var tur i oturen att jag inte blev smådjursskötare. Jag tyckte väldigt mycket om att jobba på smådjursklinik men branschen är dåligt betald och väldigt tung, säger Tiina Päijänen.

Nöjd med sitt val

Studierna för att avlägga delexamen som maskinmontör ordnades av ett vuxeninstitut i Jyväskylä. Utbildningen tog sju månader och bekostades av arbetskraftsförvaltningen och den blivande arbetsgivaren. Tiina Päijänen fick en summa som motsvarade den inkomstrelaterade arbetslöshetsdagpenningen och dessutom en måltidsersättning.

– Ekonomiskt sett var rekryteringsutbildningen ett riktigt bra sätt att studera, konstaterar hon.

Tiina har nu arbetat vid David Brown Santasalo i Jyväskylä i åtta år och hon har varit nöjd. Hon tycker att alla hennes erfarenheter från olika yrken har gett henne mod och har gjort att hon har hittat nya intressen.

– Jag törs göra allt möjligt. Om det är något jag inte kan finns det alltid råd att få, säger Tiina Päijänen.

Minna Hotokka (översättning: Viola Eksten)