Herr O: Vad bidde det av reformen?

Dessutom påstod skräddarna ständigt att tygbitarna, som de små herrarna och damerna hämtade, passade illa ihop med varandra. Så svaret blev: ”Det bidde ingen kostym!” Nå vad bidde det då? Svaret är lika sorgligt som i sagan: ingenting!

Så långt sagan, men vad är det då för ”tygbitar” som passar illa ihop i den av allt att döma evigt pågående service- och strukturreformen, d.v.s. försöket att få till stånd en fungerande social- och hälsovård i detta land?  Kravet på att baskommunerna ska ansvara för servicen passar illa ihop med den tekniska, ekonomiska och kunskapsmässiga utvecklingen inom vårdsektorn. Därför har man försökt koppla ihop reformen med en reform av kommunstrukturen. Men där kommer hinder emot i form av grundlagsenlig kommunal självstyrelse och intensivt lokalt motstånd.

För att kunna finansiera en hyfsat bred modern specialsjukvård inklusive akut beredskap dygnet runt krävs ett befolkningsunderlag på minst 100 000–200 000 invånare. Till detta kommer finansieringsproblemet. De kommuner som har det största behovet av hälsovårdstjänster är de som har sämst förutsättningar att klara finansieringen. De kommunerna finns särskilt i den nordöstra delen av landet och det hjälper föga att slå ihop dem.

Reformen kräver därför ett nationellt nytänkande som beslutsfattarna hittills inte varit kapabla till, d.v.s. att erkänna att den sköra och varierande kommunala ekonomin inte i längden kan fungera som bas för en fungerande social- och hälsovårdstjänst, utan att basen måste vara starkare, helst nationell.

Det behövs en helhetslösning som skapar förutsättningarna för ett starkt serviceinriktat nationellt och regionalt ledarskap för hela den offentliga vårdsektorn. Det finns mycket att lära av modeller från andra länder i detta avseende men det är förstås här som besluten måste fattas.

Detta gäller särskilt om något decennium när en stor del av landets kommuner befinner sig i en synnerligen oförmånlig åldersstruktur och därmed en svag kommunal ekonomi.

Mikael Forss