"På Förgätmigej lever vi för stunden"
Axel Öhman med hatten käckt på svaj sjungs det inne i lägenheten. När de sista tonerna klingat ut ringer jag på och möts av Maria Granberg-Somppi, verksamhetsledare för Minnesstödsföreningen Förgätmigej i Vasa.
I ett mysigt rum med utsikt över Vasa lite från ovan sprakar brasan i den öppna spisen som flankeras av två ljuslyktor. Runt ett avlångt bord sitter sångarna, en av Marias tre förgätmigej-grupper. Sjung med, säger Maria och Blott en dag klingar tonrent. En och annan kastar en blick på den storstilta sångtexten, men de flesta har orden förankrade i minnet.
– Senast jag sjöng den var i skolan, säger en äldre man och torkar nåt fuktigt ur ögonvrån.
Sångarglädjen formligen strålar om de fyra männen och de tre kvinnorna i åldern 70 till 90 år. Flera har sjungit i körer tidigare och det hörs då sångstunden går vidare med Dansen den går på Svingsta skär, En sjöman älskar havets våg och Här är gudagott att vara.
– Nu tar vi Blåsippan uti backarna står, säger en deltagare.
Och visst sitter den bra, också så här på höstkanten.
Hemtrevligt
Kaffe dukas fram. Prydligt ska det vara, snygga kaffekoppar och servetter ton i ton. Wienerbröd och karameller sitter bra så här en stund efter den gemensamma lunchen för ett tag sen. Till Förgätmigej har deltagarna kommit i en invataxi hemifrån med assistans av en ur Förgätmigejs personal. Samma runda görs i motsatt riktning då den tre timmar långa samvaron är över.
– Det här är något jag verkligen ser fram emot, säger en man, medan Maria kastar ut minneshakar för septetten som alla fått diagnosen minnessjukdom.
– Minns ni Svenssons bageri? Och Svea som gav en en skrapa om man kom på eftermiddagen, säger Maria och härmar den barska försäljerskan.
– Visst säger en, medan en annan berättar sina minnen.
Samtalet går vidare och glädjen över att få träffa andra i samma situation, att få vara del i ett nätverk, är tydlig. Här spelar det ingen roll vilken yrkesroll den andra haft – nu är de alla i samma båt. Och trivs tillsammans. Flera bor ensamma och det här är en viktig stund av gemenskap.
Kan bo hemma klängre
Respekten för gruppdeltagarna, och respekten dem emellan för varandra, är viktig. Det betonar verksamhetsledaren Maria Granberg-Somppi och styrelseordföranden Maj-Len Loo.
– Flera ”förgätmigejer” har gått här i fyra, fem år och de här stunderna kan förlänga hemmaboende med många år, säger duon.
En grupp för äldre, Solrosorna, började träffas för tio år sedan. I dag är damerna över 90, och möts varje vecka fortfarande.
Verksamheten är frivillig och tidigare fick man medel från Penningautomatföreningen. Nu köper Vasa stad ett antal platser, men föreningen drygar ut kassan genom att erbjuda hemservice. Personalen består av en heltidsanställd verksamhetsledare och två deltidsanställda.
– Att det är vi bekanta människor som kommer hem och hjälper till, kanske följer med på ett besök hos tandläkaren, upplevs som en trygghet. Till sjukdomsbilden hör en viss misstänksamhet så det kan vara svårt att acceptera hemvårdare som växlar, säger Maria.
Inte ensam
Maj-Len Loo understryker att stadens fäder insett vikten av verksamhet för den allt större gruppen dementa.
– Våra beslutsfattare har förstått. Nu är det dags för politiker också på riksplanet att inse realiteter, att på allvar göra något åt ett växande behov av service, uppmanar hon.
Rådet till både minnessjuka och anhöriga lyder: lev så normalt som det går.
– Det tar tid att erkänna för sig själv att minnessjukdomen kommit för att stanna. Du har rätt att vara ledsen men du är inte ensam. Ingen är ju skyldig till sin sjukdom. Vi har en anhöriggrupp "När frågorna kommer", där vi diskuterar, stöder varandra och delar med oss av vår sakkunskap, säger Maj-Len Loo, sjukvårdslärare i det civila.
En trygg miljö och ett nätverk hjälper långt. Hjälpsamma vänner, gärna också en väntjänst vore bra, menar duon. Försök i den vägen har hittills inte lyckats.
Givande jobb
En frukostklubb för personer i yrkesverksam ålder, som drabbats av minnessjukdom planeras starta efter nyår. Dörrarna står öppna klockan åtta då den minnessjukas partner åker på jobb. Ett klart behov av social gemenskap finns.
Idéer finns. Maj-Len och Maria visar mig en animerad film gjord i samarbete med en lokal konstnär.
– Förgätmigejgruppen gjorde dockor av sig själv i lera, hur de såg ut eller önskat sig se ut. Var och en förde sin docka, levde in i handlingen. Storyn bara kom, berättar Maria Granberg-Somppi medan färggranna lerfigurer rör sig i strandmiljö.
– Det är fantastiska människor som kommer hit. Av dem får jag kraft i jobbet, säger hon och tillägger:
– Man ska leva så länge man har varandra.
Ingegerd Ekstrand
Flera svenska minnesstöds- eller demensföreningar finns i Österbotten. Förutom Förgätmigej i Vasa också i Korsholm, Jakobstad och Närpes.
