Det här krisavtalet erbjöd FFC arbetsgivarna
FFC skulle ha varit berett på en ytterst måttfull löneuppgörelse för åren 2017–2018. År 2017 skulle löneförhöjningen ha varit noll och år 2018 skulle den öppna sektorn ha bestämt nivån.
I förslaget till krisavtal skulle löntagarna ha tagit på sig att betala en del av de arbetslöshetsförsäkringsavgifter som arbetsgivarna nu betalar. Löntagarnas avgift skulle ha stigit med 0,83 procent, vilket betyder att avgifterna för båda parterna skulle ha varit ungefär två procent 2016.
FFC föreslog också att arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift skulle ha sänkts. Den här förändringen skulle ha trätt i kraft i början av år 2017.
Genom förändringarna av arbetslöshetsförsäkringsavgiften och sjukförsäkringsavgiften skulle enhetsarbetskostnaderna ha sjunkit med ungefär 2,4 procent.
FFC föreslog dessutom att arbetspensionssystemets EMU-buffert skulle ha använts 2017–2018.
FFC:s modell för semesterpenningen skulle ha underlättat företagens ekonomi
När förhandlingarna framskred erbjöd FFC en ny modell för semesterpenningen eller semesterpremien, som skulle ha beaktat sysselsättningsläget och underlättat företagens situation under lågkonjunkturer. Semesterpenningen skulle ha rört sig neråt när arbetslösheten ökar och på samma sätt uppåt när sysselsättningsläget är bra. Vid normal sysselsättningsgrad skulle semesterpenningen ha hållits på den nuvarande nivån.
FFC skulle ha utvecklat det lokala avtalandet genom att förnya reglerna för lokala avtal i kollektivavtalen, men utan att ingripa i avtalens allmänt bindande verkan. Samtidigt skulle det ha varit viktigt att förbättra personalens och förtroendemännens påverkningsmöjligheter.
I arbetslöshetsskyddet skulle FFC ha sparat bland annat genom att förkorta längden och införa olika nivåer, samt genom att förlänga självrisktiden med en dag.
I sitt förslag betonade FFC också omställningsskyddet, vuxenutbildningsstödet och företagens ansvar. Det måste också i fortsättningen finnas grunder för tidsbundna anställningar, i motsats till vad som föreslås i regeringsprogrammet.
Finlands största löntagarcentralorganisation krävde i sitt förslag, och kräver fortfarande, att regeringen drar tillbaka förslagen på tvångslagar som skulle försämra arbetsvillkoren och att förändringar i arbetslagstiftningen också i fortsättningen bereds på trepartsbasis.
