Kolumnen: Jämställda - eller inte?
I min "röna ungdom" var jag aktivt med i den lokala socialdemokratiska ungdomsföreningen. Vi hade naturligtvis också kontakter till vårt ungdomsdistrikt CK. Min hemorts ungdomsförening var en av de största inom det landsomfattande distriktet. De flesta av oss var industriarbetande ungdomar, men det fanns också då en del studeranden och ungdomar med teknisk utbildning. Tillsammans var vi, så här i efterskott tänkt, ett ganska bra genomsnitt av den dåvarande ungdomen.
Redan då var vi upptagna av olika rättvisekrav och diskussioner kring dem. Ett av ämnena var rättvisheten (eller orättvisheten om man så vill) mellan könen. Vi talade om kravet på "jämlikhet" mellan könen. Vi maskulina människor blev dock ganska snabbt informerade om att det inte hette jämlikhet, utan kravet var jämställdhet. De unga damerna hade redan då den uppfattningen att de inte till något pris i världen ville se ut som en man, eller vara jämlik. Det här har jag i alla sammanhang försökt minnas och också uppmanat andra maskulina varelser att efterleva.
För den fackliga rörelsen torde inte kravet om jämställdhet mellan könen förorsaka några större magknip. Det torde väl vara klart för oss alla att behandlingen på arbetsplatserna inte får vara könsbetingad. Vi måste kunna kräva av samtliga arbetsgivare att behandlingen, med hänsyn till dagens juridiska och mänskliga verklighet, inte får vara könsdiskriminerande.
En av hörnstenarna i den diskussionen är att man skall ha rätt till samma lön för lika krävande arbeten, oberoende av om man är man eller kvinna. Det finns ingenting som säger att en man alltid utför de mest krävande arbetena och en kvinna de mindre krävande. Det bör finnas grund för vem som klarar av de mera krävande arbetena. Det är då ofta fråga om utbildning eller på annat sätt erhållna färdigheter.
För att kunna kräva jämställdhet i lönepolitiken på arbetsplatsnivå bör man ha ett instrument för fastställande av arbetets svårighetsgrad. Någon form av arbetsvärdering. Ett system som båda parter avtalar om på förbundsnivå samt förverkligar i samarbete på arbetsplatsnivå. Ett system, där arbetsgivaren godtyckligt får anse vad som är krävande och inte samt betala lön därefter hör inte hemma i 2000-talet.
Likalönsprincipen får heller inte betyda att samtliga anställda får exakt lika stor tim- eller månadslön. Ett sådant system skulle förmodligen leda till att ingen brydde sig om utbildning eller att ta för sig de mest krävande arbetena. Nej, likalönsprincipen måste nog utgå från att för lika krävande arbeten skall betalas samma lön.
Att ge enbart arbetsgivaren rätt att fastställa och genomföra likalönsprincipen skulle nog innebära många steg tillbaka i utvecklingen. Arbetsgivarna tycks trots allt ha en klart avvikande åsikt om vad jämställdhet betyder i verkligheten. Jag stöder min åsikt på den finskspråkiga eftermiddagspressens information om styrkeförhållandet mellan kvinnor och män inom arbetsgivarcentralen TT:s beslutande organ. Där har man en styrelse om 40 personer: 40 män, ingen kvinna. Dess representantskap omfattar 100 personer. 100 män, ingen kvinna.
För en jämställd framtid
Kaj Wallenius
