Flimmer & brus: På tal om kultur, fotbollskultur

Att ”idrott är kultur” hör man ofta – alldeles som om sportfånarna (i ordets positiva bemärkelse) skulle behöva en ursäkt. Det behövde inte heller musikern Björn Afzelius, aktuell i dokumentärfilmen Tusen bitar, som ofta satt vid köksbordet och fyllde i tipskupongen samtidigt som han delade ut pengar åt palestinierna.

Det var då det, nu är det lotto och egen navel som gäller, ishockey inte att förglömma. Poängen är att där hockeyn i vårt västra grannland håller jämna steg med fotboll, handboll, bandy och allt vad det heter så kretsar det mesta hos oss kring puckjäveln.

I den meningen är Finland närmast en bananrepublik. Till det kommer en sportslig inramning, undervegetation, som inte alltid håller måttet. Det slår mig när jag kliver in på en pub i Sheffield i norra England och tar åt mig av medieutbudet.

Inte bara är den brittiska sportpressen föredömligt högljudd och passionerad och av allt att döma också på jobb. När dagens tv-match, från Lincoln som spelar i ”korpen”, kör igång är det fråga om en flerkamerateknik av Champions League-klass! Jämför med de tekniskt undermåliga målkavalkader som Rundradion i all sin vishet bullar upp med – om ens det.

Och då har vi inte sagt ett ord om allt det andra som hör den engelska fotbollskulturen till. Tänker på de sisådär 75-åriga damer som sitter bredvid undertecknad och som har gått på Sheffield Uniteds matcher sedan barnsben (”family tradition, luv”), och på alla de fäder och söner som iklädda lagets färger vandrar mot Bramall Lane.

I scenariot ingår givetvis också ett pubbesök, såväl före som efter matchen. Där är det ingen som kommer på tanken att sitta hemma i soffan och hinka. Hellre en pint tillsammans än en korg öl i ensamhet, liksom.

Krister Uggeldahl