FFC:s ordförande Lauri Ihalainen: Arbetsgivarens önskan att slippa inkomstpolitiken är principiell

FFC:s fullmäktige den 23-24.11.2007

FFC:s ordförande Lauri Ihalainen anser att den mest betydelsefulla och långtgående slutsatsen av höstens förbundsrunda är att arbetsgivarens vilja att lämna inkomstpolitikens trepartsbord har visat sig vara ett principiellt linjeval, till fromma för en splittrad avtalspolitik. Det här innebär, enligt Ihalainen, att den era i Finlands arbetsmarknadspolitik, som inleddes 1968 börjar vara till ända, och att det är dags att finna en ny riktning.

Den här linjeändringen är mycket mer betydelsefull än frågan om vilka grupper som får större nominella löneförhöjningar än andra, och i vilken ordning de får dem, sade Ihalainen, som talade inför FFC:s fullmäktige i Nurmijärvi på fredagen.

Förbundsrundans mest principiella kamper har förts om strejkrätten.

&#;8211 Som en följd av att parterna i hälsovårdskonflikten inte kunde eller ville komma överens om gränserna för skyddsarbete – vilket man gör under normala förhållanden – definierades skyddsarbetsgränserna i den här konflikten, på förslag av regeringen, av riksdagen genom den s.k. Tehylagen. Den här kontroversiella vändningen i konflikten gäller i förlängningen inte bara Tehy, utan den har en allmännare betydelse än så.

– FFC protesterade mot att lagen skulle stiftas och konstaterade i flera sammanhang att man kunde ha undvikit den, om parterna själva hade kunnat definiera skyddsarbetsgränserna så, att inte människoliv och säkerhet kom på spel. Så skedde inte, utan man åsidosatte den princip som har styrt den finländska arbetsmarknaden och strejkgränserna, och överskred den mentala tröskel som tidigare har hindrat parterna från att spela ut strejkgränser mot risken för människoliv och säkerhet.

– Jag säger detta också därför, att arbetsgivarna och många politiker har varit snabba att fördöma den FFC-anslutna fackföreningsrörelsens strejker. Vi har ändå alltid följt den grundmurade principen när strejkgränserna slås fast, att aldrig äventyra människors liv och säkerhet, och denna princip får inte överges efter detta heller.

Löntagarna borde sinsemellan förhandla om skyddsarbete

– Jag blev ännu mer bekymrad när statsminister Vanhanen på onsdagen, inför Handelskammarens mottagliga åhörare, berättade att den politiska tröskeln för att i framtiden ändra lagen om strejkgränser nu har sjunkit.

– Jag anser att det här är en väg vi inte bör beträda. Jag vill rikta en hälsning till statsminister Vanhanen: Av Tehys och den kommunala arbetsgivarens lönekonflikt kan man inte dra generaliserande slutsatser om att vårt arbetsmarknadssystem inte skulle fungera. 98 procent av aktörerna på arbetsmarknaden har gjort upp sina avtal genom förhandlingar, jämkningar och avtal. Det samma gäller för 90 procent av den kommunala sektorns löntagare. Avtalssystemet fungerade just så som det ska fungera under en förbundsrunda. Den slutsats man inte kan dra är att förhandlings- och avtalssystemet inte fungerar.

– Det ovan beskrivna och rentav vår självbevarelseinstinkt talar för att löntagarorganisationerna nu borde sätta sig ner vid ett gemensamt bord och komplettera de gällande ömsesidiga strejkdirektiven från 2001, också beträffande spelreglerna för skyddsarbete. Det skulle dra mattan undan det stöd arbetsgivarna förväntar sig av politikerna, att ensidigt få definiera skyddsarbetet, eller ändå värre, att definiera nya gränser för strejkrätten lagstiftningsvägen. Det borde stå i löntagarorganisationernas eget intresse att ha initiativet i frågan.

– För att uttrycka det klart: FFC motsätter sig att man genom lagstiftning ingriper i strejkrätten, som är en naturlig del av ett demokratiskt och civiliserat samhälle.

Politikerna borde inte ge lönelöften

– Förhoppningsvis lärde den här avtalsrundan åtminstone att politikerna härefter inte bör ge lönelöften ens inför val och i syfte att fiska röster eller föra några avtalsförhandlingar i riksdagen. De politiska beslutsfattarnas uppgift är att skapa förutsättningar för finansieringen av den offentliga sektorn, för att servicen tryggas och för att konkurrenskraftiga löner kan betalas ut, men politikernas uppgift är inte att fördela pengarna mellan olika grupper. Av sådant följer ingenting annat än kaos, vilket vi alla har kunnat se.

– Statsminister Vanhanen har ansett det nödvändigt att efter nyåret tillsammans med arbetsmarknadsparterna analysera förbundsrundans resultat och ekonomiskpolitiska följder för framtiden. Jag betraktar en sådan diskussion som nödvändig också för att vi ska kunna uppskatta om det är möjligt att, i ljuset av erfarenheterna från denna förbundsrunda och en ökad osäkerhet i landets ekonomiska utveckling, se hur man bättre än nu kunde samordna den ekonomiska, budget- och arbetsmarknadspolitiken vid de förhandlingar som förs om två år.

– Regeringen har tillkännagett att eventuella lättnader i inkomstbeskattningen, delvis av konjunkturskäl kommer att genomföras under valperiodens andra hälft. Även om den rådande politiska uppfattningen och näringslivets linje tycks vara att löne- och skatteavgöranden inte ska samordnas, vore det kanske klokt att överväga också detta alternativ. Jag vill inte komma med råd, men det vore bra om åtminstone regeringen visste vilken nivå eventuella nya löneuppgörelser slår fast vid årsskiftet 2009–2010, innan den fattar beslut om några större skatteavgöranden.

Dags att finna nya avtalspolitiska modeller

Ihalainen dryftade i sitt tal inför fullmäktige också hur olika avtalspolitiska alternativ kunde se ut i framtiden. Avgörande för dem är bl.a. vilket slags förbundshelheter det finns i FFC och andra organisationer i framtiden. Inom FFC:s förbundsfamilj går man in för större och sektorbaserade fackförbund. Grund för organisationsgränserna är inte bara slutprodukten, tjänsten eller råvaran, utan hela värdekedjan.

Som en avtalsmodell föreslog FFC:s ordförande en ny slags utvecklande och ramgivande inpomodell.

– För att en sådan ska lyckas krävs det att vi finner en vettig balans mellan de makroekonomiska avtalen, där avtal och koordinering sköts på nationell nivå, och de mikroekonomiska, dvs. de lokala avtalen. På centralorganisationsnivån slår man fast en klart lösare ram för lönerna än hittills, som grund för förbundsförhandlingarna. Också i denna modell är de allmänbindande kollektivavtalen hela avtalspolitikens grund.

– I detta alternativ skulle vi gå tillbaka från den nominella lönepolitiken till en avtalspolitik som handlar om ökad köpkraft. På det här viset skulle vi också få möjlighet att lösa frågor i anslutning till arbetslivet och det lönebaserade socialskyddet på tre parts basis, som en del av en ekonomisk- och arbetsmarknadsuppgörelse. Men, så som jag beskrev i början av mitt anförande tycks det hos arbetsgivarna finnas bara få kvar, som är beredda att dryfta alternativ att detta slag.