Självmordens oskyldiga offer

– Pojken dök upp i mörkret, kom ut på spåret och ställde sig på knä. Det var helt klart att det var ett självmord, berättar lokföraren Sami Pulkkinen om det ödesdigra arbetspasset i höstas.

Statistiskt sett råkar varje lokförare någon gång i karriären ut för att en människa blir under hans eller hennes tåg. Arbetarskyddsfullmäktige Toni Nokkala från Lokmannaförbundet berättar att han har hört att en lokförare har råkat ut för 17 fall, men att det finns andra som klarar sig en hel karriär utan ett enda fall.

– VR har ungefär 1 500 lokförare och det sker omkring 50–70 dödsolyckor per år. Några är plankorsningsolyckor, men de flesta är sannolikt självmord. Och merparten sker på de livligast trafikerade banavsnitten i södra Finland, berättar han.

Självmorden är en liten men viktig del av lokförarnas psykosociala arbetsmiljö, och Toni Nokkala säger att VR har hanterat frågan bra.

– Det är lätt att skryta med VR och tacka företaget för att det har skött den här frågan ansvarsfullt. Vi har ett gott samarbete med VR kring hela den psykosociala arbetsmiljön.

Kamratstödet den bästa hjälpen

När någon blir under tåget tar lokföraren genast kontakt med trafikledningen för att stoppa tågtrafiken och tillkalla räddningsverket. Konduktören går för att se vad som har hänt, men Toni Nokkala konstaterar att smällen vanligtvis är så hård att det inte finns något att göra. Tågens hastighet är ofta över 100 km/h – topphastigheten över 200 km/m.

– Det kan i värsta fall gå mer än en kilometer innan man får stopp på tåget.

När tåget igen kan fortsätta efter en olycka eller ett självmord säger VR:s regler att lokföraren måste bytas ut på närmaste plats där en ny lokförare kan ta över.

– Men människor reagerar på olika sätt, och det händer att man får kalla en ny lokförare till olycksplatsen med taxi, berättar Toni Nokkala.
Lokföraren ska sedan uppsöka företagshälsovården innan han eller hon får återgå till jobbet. Den som vill får tala med en psykolog.

– Många gånger är ändå kamratstödet den bästa medicinen – dels den egna arbetsgemenskapen, dels de etablerade kamratstödsgrupperna som finns på olika orter. Det är lättare att tala med personer ur den egna yrkesgruppen som talar samma språk och vet hur det känns.

Toni Nokkala säger att många lokförare drabbas av skuldkänslor trots att de inte hade kunnat göra något annorlunda.

– Det är en mänsklig reaktion.

Märklig händelsekedja

Sami Pulkkinen berättar att det dröjde en stund innan verkligheten hann i fatt honom. Självmordet skedde i Saunakallio i Träskända och Pulkkinen körde själv närtåget den relativt korta sträckan fram till ändstationen Riihimäki.  Känslorna kom egentligen först när han hunnit hem.

– Jag kunde inte sova de första nätterna, men sist och slutligen kom jag över chocken ganska snabbt. Jag hade egentligen inga skuldkänslor, för det var så uppenbart att det var ett självmord. En olycka skulle ha känts mycket värre, berättar Sami som har jobbat som lokförare i drygt fem år.

Han besökte företagshälsovårdaren där han fick rådet att bearbeta händelsen genom att tala.

– Jag talade otroligt mycket, framför allt med arbetskamraterna. Jag besökte också en psykolog två veckor efter händelsen. Det var mest för säkerhets skull, för jag skulle säkert ha klarat mig utan det också.

Självmordet föregicks av en märklig serie sammanträffanden, berättar Sami.

– Vi kunde inte avgå som normalt från Helsingfors, för en människa hade blivit under tåget när det var på väg till Helsingfors. I stället fick vi ta in ett ersättande tåg. Och när en flicka som väntade på tåget hörde varför det var försenat berättade hon för mig att hennes vän hade planerat att begå självmord.

Mentalt förberedd

En fördel är att alla lokförare känner till avigsidan med jobbet, påpekar Toni Nokkala. Man börjar tala om det redan i rekryteringsskedet och under utbildningen. När lokförarna kommer ut på fältet diskuterar de risken för självmord med sina handledare och arbetskamrater.

– Vi har en liten och sammansvetsad arbetsgemenskap, så det talas också om det här ämnet i pausrummen. Risken bearbetas alltså hela tiden i bakhuvudet, och man har ofta upplevt det genom någon annan innan man själv råkar ut för det, säger Toni Nokkala som får medhåll av Sami Pulkkinen.

– Jag var delvis mentalt förberedd på att det kunde hända, för det talas så mycket om det.
Toni Nokkala har varit arbetarskyddsfullmäktige på heltid i tre och ett halvt år. Som lokförare har han jobbat sedan 2002.

– Jag känner inte till att någon skulle ha drabbats av arbetsoförmåga på grund av sådana här traumatiska händelser. Däremot finns det personer som har flyttats till ersättande jobb, som servicekörning och lokstallsdejourering. Det är bra att den möjligheten finns, påpekar han.

Jonny Smeds