Kolumnen: Fattig eller rik?
De finska eftermiddagstidningarna har haft sötebrödsdagar. De har den senaste tiden sålt en produkt som gått åt som smör på heta stenar. Nämligen, man har informerat det finska folket om huru mycket eller litet olika människor i olika ställning har förtjänat under år 2000. För att under flere dagar kunna smutta på karamellen har man haft olika yrkesgrupper som: industriledare, idrottsmän, konstnärer av olika slag samt många andra olika skrån. Försäljningen av lösnumren har troligen varit alla tiders business.
Också för en läsare som ansett sig blivit kokt i många olika sorters spad, blev nog läsningen denna gång verkligen intressant. Man har nog svårt att förstå att inkomstskillnaderna skall behöva vara så här milsvida. Sådana summor som en del inkammat under 1 år, har inte många vanliga "dallare" möjligheter till, ens om kan räkna ihop inkomsten under ett helt normalt långt liv.
Bland dem som förtjänat mest märks framom andra Nokia-koncernens högsta ledning. Att Nokia går bra är viktigt för hela vårt land. Det man dock kan fråga sig är: måste inkomstskillnaderna faktiskt vara såhär fruktansvärt stora. Ifall svaret är ja, måste man konstatera att en vanlig människas hjärna inte orkar med den ekvationen. Inte ens trots att man kan ha en fickräknare till hjälp. Nej, det är nog den höga visan med dit hörande lång matematik som troligen är de enda som kan ge ett någorlunda svar.
Att någon kan vara så mycket värd att man måste betala 25 miljoner mk i månadsinkomst är inte lätt att förstå. Att komma med på listan över de 100 bästa, krävdes en inkomst på över 28 miljoner mk i året. Inte illa, för att gälla lilla Finland.
Bland de olika intressebevakningsgruppernas representanter lägger man märke till att de olika arbetsgivarcentralernas direktörer i regel är ganska bra betalda. De ligger i medeltal i miljonklassen. Våra fackföreningsledares löner skäms inte heller direkt för sig. Bland dem ligger inkomsterna så där halvvägs till arbetsgivardirektörernas.
Bland idrottsmännen finns en del riktigt gott avlönade. En av de bästa är Jari Litmanen, med en årsinkomst på 15 milj. mk. Ägaren till ishockeylaget Jokerit kammade in mera än hela landslagsfemman tillsammans. Så det så.
Det är kanske litet malplacerat, men om man till dessa glädjebudskap ännu framhåller att 21 % av vårt lands befolkning fyller någon form av krav på vem som är fattig, får man litet mera färg på spektret. Eller kanske man kan säga spektaklet? Men så här gör man ju bara inte!
Samtliga läsare av FFC-Nytt och FFC:s hemsida måste minnas, att den som på något sätt är tillräckligt dum för att ta fram dessa två aspekter i samma sammanhang kan direkt dömas. Han är avundsjuk! Nåja, när man nu riktigt tar sig en funderare, månne det ändå inte är lyckligare att vara en vanlig knegare! Då vet man åtminstone att man inte fått för mycket för utfört arbete och dessutom har man liksom litet på känn att man på ett avgörande sätt bidragit till de nya miljonärernas lycka. Det kan ju också ge lite tillfredsställelse. Dåligt samvete får man däremot inte.
Avslutningsvis kanske det också är andligt riktigt att konstatera att "om bara de rika visste hur bra de fattiga mår, skulle de avstå sina rikedomar". Frågan är bara: åt vem?
Kaj Wallenius
