En diskuterande och öppen arbetsplats

– Det här är den bästa arbetsplats jag jobbat på, och då har jag många arbetsår på nacken, säger Virpi Lecklin, som arbetar som socialterapeut och handledare på enheten för substitutionsbehandling på A-klinikstiftelsens missbrukarklinik i Kotka. Hon är dessutom huvudförtroendeman för JHL.

– Omorganiseringar, förändringar bland personalen och renoveringar har prövat vårt arbetskollektiv, men de här prövningarna har gjort oss ännu tätare sammansvetsade. Som värst var vi sju personer hänvisade till ett enda arbetsrum.

Därtill har arbetet hela tiden förändrats i takt med att substitutionsbehandlingarna utvecklats.

– Jag har på känn att de som stannat kvar i organisationen gillar jobbet av hela sin själ. Och det här jobbet måste man gilla för att orka. Jobbet kräver mod, humor, tålighet och yrkeskunnighet, säger Virpi.

– Yrkeskunnigheten hos de anställda är en stöttepelare på vår arbetsplats.

Sonja Eerola, ansvarig sjukskötare, teamledare och arbetarskyddsfullmäktig ser det som en rikedom att det på arbetsplatsen finns folk i olika åldrar och i olika skeden av sin karriär.

– Vi har också olika utbildning och olika arbetserfarenhet från institutionsvård och öppen vård, vilket berikar organisationen. Vi har lärt oss att uppskatta varandras åsikter och kunskaper, säger Sonja.

– Alla i vårt arbetskollektiv bär ansvar för sitt eget jobb. Det är viktigt att alla vet vad de ska göra. Men visst tog det lite tid innan alla hittade sin givna plats.

Humor och diskussion

Virpi Lecklin betonar att god humor kommer väl till pass på deras arbetsplats.

– Vi har lärt oss att tala klarspråk och att både ta emot och ge konstruktiv kritik.

Virpi Lecklin och Sonja Eerola tycker det är viktigt att alla har intresse för nytt. Och hela personalen – liksom arbetsgivaren – är positiv till utbildning.

– När en har gått på kurs delar den med sig av informationen till de andra. På så sätt kan vi bäst utveckla vårt arbete. Vår teamledare och de andra cheferna är bra, säger Virpi Lecklin.

– Men så har vi också JHL:s huvudförtroendeman, Tehys förtroendeman, och som teamledare en arbetarskyddsfullmäktig på samma arbetsplats. Fyra personer har dessutom tidigare erfarenhet som chefer, så vi borde ju lyckas med ett och annat, säger Virpi.
Sonja Eerola upplever att hon får stöd i jobbet som chef.

Man måste spara på sig själv

Arbetet är ganska tärande. Man kan aldrig veta på förhand på vilket humör kunderna är när de kommer till missbrukarkliniken. Man måste hela tiden vara redo att agera. Det är viktigt att alla kan känna sig trygga på sin arbetsplats. Också på substitutionsbehandlingsenheten i Kotka har strukturer och rumsdispositionen förändrats för att få säkerhetssystemen i skick.

– Vi har ett diskuterande team och under fjolåret började man också utnyttja kundresponsen bättre. I responsen kom det fram att det fanns brister i informationen, så den har vi nu utökat. Klientelet är tätare med i utvecklingsarbetet och vi har börjat göra ett infoblad varje månad.

Jobbet är mentalt påfrestande och det finns lite personal. På den här arbetsplatsen har man beslutat sig för att inte klaga utan i stället försöka göra jobbet ännu bättre med det folk man har. Negativa saker måste vändas till positiva. Det är viktigt att spara på sig själv i det här jobbet.

– Att sätta gränser för sig själv och få regelbunden handledning är viktigt. Vi har också lärt oss känna igen tecken på utmattning hos oss själva och andra. Utbrändhet är välbekant för många av oss, menar Virpi Lecklin.

– Om någon har en svår dag berättar vi nu öppet om det. Vi behöver inte leka superhjältar, fastän alla har stor arbetslust, poängterar Sonja Eerola.

Aino Pietarinen (översättning: Viola Eksten)