Spelhörnan: I tyngdlagens namn
En flicka faller.
Hon susar förbi ångande skorstenar, gotiska spiror och brinnande himlavalv med inslag av pulserande svärta. Det är så vackert, hinner jag tänka och spänner mig inför den oundvikliga krocken med marken.
Men den kommer aldrig. Istället stannar flickan plötsligt upp och blir hängande i luften. Och sedan, i ett ögonblick som raserar allt Isaac Newton trodde på, börjar hon falla uppåt.
Jag kippar efter andan som om någon hade hoppsparkat mig i magen.
Å ena sidan handlar det om grafiken. Det är sällan ett spel lyckas golva mig enbart tack vare sitt utseende, men Gravity Rush är inget mindre än ett digitalt konstverk. Med en färgpalett i skymningsnyanser målas en surrealistisk drömvärld upp, genomsyrad av fransk serietidningsestetik och animeinfluenser. Jag tvingas gnugga mig i ögonen när tavla efter tavla avlöser varandra på PS Vitans skärm – den hittills så understimulerade bärbara spelkonsolen som nu spinner av att få spänna hårdvarumusklerna.
Å andra sidan handlar det om friheten. Silent Hill-pappan Keiichiro Toyamas senaste skapelse utspelar sig i den svävande staden Hekseville, en labyrintliknande plats där enorma maskhål slukar arkitekturen samtidigt som skugglika bestar attackerar dess invånare. Här träffar den rödögda, borttappade flickan Kat en enigmatisk katt, Dusty, som skänker henne kraften att manipulera gravitationen. En ömsom nervpirrande, ömsom åksjukeframkallande – och alltigenom drömlik känsla.
Tyvärr lider Gravity Rush av några plumpa skönhetsfläckar som hindrar det osannolika parets tyngdlagstrotsande odyssé från att nå de mest himmelska höjderna. Ett problem är striderna, vilka tar alldeles för stor plats. Ett annat är den bitvis infantila handlingen.
Berättelsen är portionerad i uppdrag enligt Grand Theft Auto-mall, men till skillnad från gangstrarna Tommy Vercetti och Niko Bellic förminskas superhjältinnan Kat snabbt till ett dumt, objektifierat våp. Ena stunden räddar hon dagen – nästa angstar hon över sin singelstatus och snubblar runt utan handduk då hon får besök av en stilig polisman.
I ögonblick som dessa vacklar vi till, Kat och jag. Men så slungar vi oss ut i skyarna – vi jagar fåglar på flykten, vandrar längs lodräta husfasader och susar genom några av de mest jazziga och efemära och hjärntvinnande miljöerna jag har utforskat under mitt liv som spelare – varpå ansiktet spricker upp i ett brett leende.
En flicka faller.
Och jag faller för henne.
Benjamin Knopman
