Kolumnen: Pensioner och andra katastrofer!
Turenki 1 oktober 2001.
Redan en längre tid har undertecknad lyssnat till de domedagsprofetior som olika så kallade "förståsigpåare" uttalat beträffande kommande tiders pensionsproblematik. De stora årsklasserna pålägges en väldig börda och stress för att de är så många och för att de därför troligen kommer att skrota ner hela pensionssystemet i Finland.
En annan fråga som berört hjärteroten är att inställningen till olika hjälp- och katastroforganisationer på intet sätt borde få försämras. Vi borde också i framtiden kunna ta delansvar för dem av våra medmänniskor som av många olika orsaker har det svårt i livet.
Det som gäller för pensionsdiskussionen är, att man som "förståsigpåare" inte i sin egen diskussion behövt komma fram till en konklusion. Det har för det mesta räckt till att måla framtiden dyster för dem som småningom går och väntar på en på förhand införtjänad pension. Dessa experter har också mycket sällan meningen att själva arbeta fram till lagstadgad pensionsålder. Ett av de få förslag som framkommit har varit att höja pensionsåldern från 65 år uppåt. En litet för enkel lösning när vi vet att den verkliga pensionsåldern idag är omkring 59 år.
Vi måste kunna åstadkomma mycket mera för att få människor att orka fram till 65 år i en allt mer stressande miljö på arbetsplatserna. Vi måste också få arbetsgivarna att förstå att människan är kreativ långt längre än vad man kanske kunde tro. Det är inte riktigt att arbetsgivarna på många arbetsplatser utnyttjat pensionsslussen till bristningsgränsen och därefter gått ut i spalterna och beklagat sig för höga arbetsgivarkostnader, bland annat på grund ovanstående.
Däremot är det riktigt att de som kastas ut i arbetslöshetens mörker i en ålder där ingen arbetsgivare längre vill anställa en, tas om hand av vårt socialtrygghetssystem.
När jag nu varit pensionerad drygt två år, börjar en viss livssyn gällande pensionsfrågor formas. Ett recept på hur vi i framtiden skall klara av pensionskostnaderna kunde vara att de som lönearbetat i 40 år kan anses ha införtjänat sin pension. För samtliga andra lönearbetare gäller 65 års ålder, med begränsningar för dem som i lägre ålder förlorar sin arbetsförmåga. Under samma regler skulle också sådana människor placeras som idag via privata pensionsförsäkringar (som till en stor del finansieras av skattebetalarna) och skyhöga optioner avgår med full pension redan i relativt låg ålder. Så det så.
Mina bekymmer för katastrofdrabbade människors välbefinnande har vaknat för länge sedan. Speciellt gäller detta dem som hemsökts av katastrofer förorsakade av sina medmänniskor. Ett uttalande i min hemby för en tid sedan kan sägas ha väckt mina redan tidigare aktiva rädsla i frågan. En annan veteran sade nämligen att "det är lätt för dem att kriga och slå ihjäl varandra, när de litar på att omvärlden hjälper dem i återuppbyggnadsskedet". Han avsåg närmast det forna Jugoslavien och händelserna där. Men det finns, enligt min mening, en risk för att man utvecklar denna rätt så negativa hållning.
Man bör dock kanske kunna få anse att det ser lite bekymmersamt ut, att man nu redan på förhand insamlar pengar till de flyktingläger och de katastrofala förhållanden som man vet att kommer att bli ett av resultaten av de vedergällningar som kommer att vidtas och vars mål kommer att vara åtminstone Afghanistan.
Hoppas människans förstånd i framtiden vinner över den ondska som alltmer tycks vara riktningsgivande för alltför många människor och deras målsättningar. Fram till dess bör vi i enlighet med våra möjligheter aktivt delta i det internationella hjälparbetet.
Kaj Wallenius
