Spelhörnan: Vem vill bli miljonär?

I New Super Mario Bros 2 verkar kamrat Mario ändå ha kapitulerat inför sin inre kapitalist. När den rundlagde rörmokarens flickvän prinsessan Peach på sedvanligt manér lyckas bli kidnappad – den här gången av ärkefienden Bowsers oborstade sköldpaddskids – ger sig vår hjälte ut på ännu en räddningsoperation bland leende moln, dansande blommor och hål-i-tänderna-söta spöken. Men den här gången med ett nytt sidouppdrag: samla en miljon guldmynt.

Att bli miljonär i Marios värld är ungefär lika svårt som i verkligheten. Trots att de gyllene tingestarna ligger och tindrar i pärlband på marken, monsunregnar från de klassiska frågeteckenblocken och fontänblöder ur stupade fiender, krävs många, många omspelningar av nivåerna för att samla varje gylleneskimrande slant. Men vem bryr sig, när utflykterna är så ultramysiga att höstmörkret skingras som om Sankta Lucia skred fram med den olympiska elden i händerna?

Allt är dessvärre inte guld och gröna svampskogar i New Super Mario Bros 2. Spelet är utvecklat av ett annat gäng än de som knåpade ihop den briljanta föregångaren, och ibland lyser bristen på fingertoppskänsla igenom med plågsam tydlighet.

Bortsett från Marios nyväckta sug efter snabba cash saknar spelet helt nyheter. Världarna, fiendefaunan, de trallande smurfkörerna – allt är bekant från förut. Dessutom är banorna ofta korta, simpla historier som man rusar igenom med förbundna ögon. Något som egentligen inte är en förlust då äventyrets grafik mest av allt för tankarna till själlösa plastkulisser, fjärran från de haktappande vackra pixeltavlorna i exempelvis 16-bitssagan Super Mario World 2: Yoshi&#;39s Island.

Men ändå. När höstkylan sipprar in genom fönsterspringorna och lägenheten känns kulen är inget skönare än att dra på ett par varma yllesockor, bädda ner sig i myssoffan tillsammans med en påse godis och förlora sig i ett riktigt bra spel.

Och i år sprider få spel lika mycket värme som New Super Mario Bros 2. En värme som får alla brister att blekna, och som förvandlar mig till den knubbiga lilla pojke som en gång försvann in i 50-hertzteven med knackkorvsfingrarna krampaktigt slutna om en kantig NES-kontroll.

Benjamin Knopman