Kajplatsen: Föredömligt nära hjärtat
Efter att jag i tre veckor bott på ett författarresidens i USA där jag talat enbart engelska ringer jag upp mina föräldrar på Skype och hör min egen dialekt. Det är som om öronen sköljs rena och en stund är jag helt överväldigad över hur bra det hörs: språkets alla frekvenser, nyanser, skiftningar och halvdolda innehåll. Jag svarar på dialekt, och blir efter tre veckor närmast förbluffad av min egen röst, hur exakt och enkelt jag formar det jag vill säga och lyckas förmedla precis rätt ord, stämningar, budskap.
Jag talar en rätt bra engelska, men det egna modersmålet är ett redskap med otrolig precision, direktkopplat till ens personlighet, känslor och medvetande, ett finkalibrerat verktyg som omedelbart tar fram och finjusterar det vi vill uttrycka, löjligt effektivt och alltid redo.
För första gången på tre veckor kände jag under Skypesamtalet med mina föräldrar att jag var mig själv, inte för att jag på något sätt skulle ha låtsats eller försökt vara någon annan när jag pratat med de andra författarna här i residensgården, utan för att jag inte försöker vara någonting alls. Modersmålet försatte mig i grundinställning, fick mig att slappna av. Och jag behövde heller inte anstränga mig för att lyssna. Förståelsen skedde automatiskt, till och med när linjen var dålig eller pappa rörde i mikrofonen så det mesta av pratet dränktes i stormljud.
Medan jag vistats i USA har också bandet Vasas flora och fauna släppt sin debutskiva Släkt med Lotta Svärd, där texterna är skrivna på Gerbydialekt och alla berättelser på något sätt anknyter till livet i Österbotten. Låttitlar som Prisma och Om jag nånsin far till Jakobstad igen är beskrivande för skivans tematik. Jag är inte från Vasa, men dialekten är tillräckligt nära min egen för att jag ska känna just den där öronöppnande känslan, och den stannar kvar under de fyrtio minuter som skivan varar.
Senast när Iiris Viljanen i låten Leevi and the Leavings sjunger om en bil som går "föredömligt tyst" är jag golvad. Det här handlar om min verklighet, om det som är mitt, de som är mina, på ett mer konkret sätt än jag nästan någonsin känner när jag hör på musik. Och så joggar jag längs böljande småvägar i Hudsondalen med de melankoliska melodierna i hörlurarna och känner hemlängtan för första gången.
Varför har inte det här gjorts hela tiden, tänker jag. Det träffar ju rakt i hjärtat, låter så omedelbart rätt och ändå så eget. Det egna modersmålet är en resurs vi inte har någon orsak att inte använda. Ibland måste man resa till andra sidan världen eller åtminstone till Gerby för att minnas vad som ligger en allra närmast.
Kaj Korkea-aho
