Fullmäktiges resolution från mötet den 25-26 november 2005
FFC har varit redo att utvidga och utveckla den lokala avtalsverksamheten på arbetsplatserna. För att stärka den lokala avtalsverksamheten krävs det emellertid samtidigt, att de förtroendevaldas ställning och verksamheter förbättras. Lokal avtalsverksamhet kan bedrivas bara, om de förtroendevalda garanteras en jämbördig förhandlingsposition, ett tillräckligt anställningsskydd och rätt till information. FFC:s fullmäktige ogillar arbetsgivarnas agerande den senaste tiden, för att försvåra de förtroendevaldas arbete och försvaga deras ställning, och betraktar det som ett seriöst hot mot samarbetet på arbetsplatserna.
Upplösningen av förtroendemäns anställningsförhållanden visar att de förtroendevaldas anställningsskydd är otillräckligt. Man bör göra allt som står i ens makt för att förstärka förtroendemännens ställning och förbättra deras anställningsskydd. Avtalen måste förnyas så, att en förtroendemans anställning kan hävas endast i det fall att arbetsdomstolen slår fast att uppsägningen är laglig. De förtroendevaldas ställning bör tas med på agendan för fortlöpande förhandlingar med arbetsgivarna och frågan bör också drivas som ett av fackets viktigaste mål i kommande avtalsrörelser.
Ett centralt problem i det finländska arbetslivet är, att den nuvarande samarbetslagen inte ger förutsättningar att på allvar utveckla samarbetsförfarandet på arbetsplatserna. Det här kommer till uttryck såväl i företagen som i den offentliga sektorn. I företagen har samarbetslagen reducerats till en uppsägningslag. Också till exempel kommun- och servicestrukturreformen och statens produktivitetsprogram hotar att reduceras till rena utläggnings- och personalsaneringsprogrammen. Detta kan FFC:s fullmäktige inte acceptera. Utgångspunkten för den pågående reformen av samarbetslagen måste vara att förvandla lagen från uppsägningslag till en föregripande ramlag för utvecklandet av arbetslivet. När man skriver om samarbetslagen, är det därför viktigt att knyta upp också den kommunala sektorn till lagen och att utvidga tillämpningsområdet till företag med minst tio anställda, istället för nuvarande trettio.
I den gällande inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen kom parterna överens om att förverkliga beställaransvaret såväl via avtal som genom lagändringar. De inpokommittéer som bereder frågan om beställarens ansvar, har i uppdrag att finna metoder för att förverkliga det och lägga fram förslag till nödiga lagändringar. FFC:s fullmäktige förutsätter att kommittén utan dröjsmål lägger fram sitt förslag till hur beställaransvaret ska förverkligas. Den strikt negativa attityd som styrelseordföranden för Finlands Näringsliv EK, Christoffer Taxell gav uttryck för gällande beställarens juridiska ansvar, står i bjärt kontrast med de överenskommelser som gjordes i samband med inkomstuppgörelsen. I samband med att beställaransvaret bereds, bör man därför pröva EK:s trovärde som pålitlig avtalspart. Arbetsgivarorganisationens principiellt avvisande hållning väcker också frågan, huruvida arbetsgivarna överhuvudtaget har en seriös vilja att finna botemedel mot den grå ekonomin. Om man förverkligar beställaransvaret, undanröjs förutsättningarna för grå ekonomi och därför borde beställaransvaret vara också i de hederliga företagarnas intresse.
FFC:s fullmäktige anser, att villkoret för, att man på treparts basis ska kunna avgöra huruvida man kan slopa övergångsperioden för arbetskraftens fria rörlighet, är att man har nått samförstånd om beställaransvaret.
