Skomakarens läst: Balans i förhandlingarna efterlyses
Regeringen Sipiläs andra försök till samhällsfördrag stupade i augusti. Alla parter är ense om att situationen på arbetsmarknaden är besvärlig, men man har olika åsikter om hur problemen ska åtgärdas.
Som bekant stupade statsministerns första försök till fördrag i våras. Då försökte man, ambitiöst nog, få igenom en överenskommelse i samband med tillsättandet av regeringen, men försöket föll på en alltför stram tidtabell och en rätt så obalanserat arbetsgivarvänlig dagordning. Man kunde ha trott att regeringen skulle ha omprövat sina infallsvinklar inför det andra försöket. Men nej.
Arbetsgivarna har konsekvent försökt utnyttja den höga arbetslösheten och den nuvarande regeringssammansättningen för att luckra upp arbetslagstiftningen och kollektivavtalsrättigheterna. Arbetsgivarna strävar bland annat efter försämringar i anställningsskyddet, förlängda prövotider för nyanställda och förlängd arbetstid utan ekonomisk kompensation.
Man vill från arbetsgivarhåll också komma åt vissa arbetstidsersättningar och semesterpremien. När man därtill vill ”uppmuntra” de arbetslösa in i arbetslivet genom att försämra arbetslöshetsskyddet, är det naturligt att fackföreningsrörelsen kommer med motargument.
Juha Sipiläs och arbetsgivarnas förslag om att generellt förlänga arbetstiden med 100 timmar per år, utan tilläggskompensation, föll inte i god jord bland fackets medlemmar. Man ansåg att det skulle leda till en ännu större arbetslöshet än vi har i dag.
En bidragande orsak till att förhandlingarna misslyckades på våren torde också vara att den borgerliga regeringen är rätt så dåligt insatt i arbetsmarknadsfrågor och de spelregler som gäller vid förhandlingsborden på central nivå. Regeringen hade till höstens förhandlingar anlitat den tidigare riksförlikningsmannen Juhani Salonius som sonderare. Han hade inte ett avundsvärt uppdrag. Symptomatiskt nog tog arbetsgivarsidan inte nu heller några förslag med sig till förhandlingsbordet, utan man använde regeringen som talesman för vad som borde åstadkommas. FFC, STTK och Akava sammanställde däremot en gemensam kravlista, men den behandlades tydligen inte överhuvudtaget vid förhandlingsbordet.
Inför och under förhandlingarna hotade regeringen i bakgrunden med vidlyftiga nedskärningar för de minst bemedlade i samhället. Man försökte slå en intressekil mellan fackföreningsrörelsen och barnfamiljer, arbetslösa, pensionärer och studerande. Det var osannolikt att man skulle uppnå ett förhandlingsresultat med ett sådant utgångsläge. Så småningom blev detta även klart för Salonius, som inte hade förutsättningar att lämna ett fördragsutkast till parterna. Detta ledde till att Sipilä blåste av förhandlingarna.
Nu har regeringen meddelat att den inom september kommer att föreslå hur omstruktureringarna (läs nedskärningarna) ska föras vidare.
Facket anser att man i höst endast skulle ha kommit överens om vissa riktlinjer för ett samhällsfördrag och att detaljerna skulle ha förhandlas fram först vid nästa kollektivavtalsrond hösten 2016 och våren 2017. Som det nu ser ut lutar det mot en förbundsrond – eventuellt en turbulent sådan.
Håkan Ekström
