Brobyggare: Muffe och Li
Sketchen spelar på en stereotyp bild av töntiga överklassfinlandssvenskar från Helsingfors, som i sin omåttliga löjlighet och världsfrånvändhet nästan förtjänar att få stryk.
Vi finlandssvenskar vet att sådana som Muffe finns, fast de inte förtjänar att få stryk mera än någon annan, men att de är få. Däremot tror jag att Nelonen med sitt val av karaktär vill antyda att det finns en Muffe i alla finlandssvenskar. När de valde sin stereotyp valde de ju en igenkännlig representant för en hel folkgrupp.
Men faktum är att det bor en Muffe i ytterst få av oss. I stället finns det andra, sådana som Li Andersson, till exempel. Jag vet inte om Li Andersson har fått ta emot en massa osakligheter bara för att hennes modersmål råkar vara svenska. Någon sådan diskussion har jag inte upplevt. Jag har uppfattat det som så, att om det har skett så har det inte varit speciellt omfattande. Den frågan skulle Li Andersson bäst kunna svara på själv.
Man kan ju fråga sig varför inte Li Andersson framställs som speciellt finlandssvensk av den finska offentligheten, och varför inte hon intervjuas om finlandssvenskhet i precis alla medier, som så många andra finlandssvenskar. Det verkar för mig som om hon har accepterats i den finländska kontexten för att hon representerar det som man inte anser vara stereotypt finlandssvenskt, och det gör mig en aning beklämd. För hon är inte den enda unga vänsterkvinnan som med friskt mod och enormt mycket skinn på näsan försvarar och har kollektivistiska samhällsvärderingar. Varför får inte också detta vara en naturlig del av det finlandssvenska varandet?
Jag tror att många finskspråkiga som skrattar åt Muffe och tänker att ”just såna är de, de där hurrina” samtidigt inte ens tänker på att Li Andersson också är finlandssvensk. Inte för att det är viktigt. Det är synnerligen oviktigt om man tänker på att den enda skillnaden mellan mig och en finskspråkig finne är just språket. Det må göras hur många undersökningar som helst om genetik och rastillhörighet och andra saker som ska skilja oss åt, men faktum är att om en grupp människor samsas tillsammans i ett rum tillräckligt länge så blir de som varandra, och ju längre vi samsas inom samma gränser desto mindre betyder arvsmassa.
Jag förstår mig helt enkelt inte på människor som vill hitta olikheter. I stället gläds jag över att sådana människor som Li Andersson finns, och inte gör det mig heller ledsnare att hon är kvinna. I ett land där allt tydligare gränser dras upp mellan ”vi” och ”dem” i allt flera grupper, där ett feministiskt initiativ som FI i Sverige saknas, i ett land där man inte ens längre vill prata om feminism samtidigt som kvinnorna sakta men säkert försvinner ur politikens toppskikt, behövs det flera som Li Andersson. Hon kan inte bli flera, men vi som redan finns kan visa att vi är här.
Li Andersson är en verklig människa som överskrider och slår sönder den stereotypa uppfattningen om vad en finlandssvensk är. Muffe Hellberg var man däremot på Nelonen tvungna att återuppfinna. För mig känns han som ett lik i en garderob. Sådana bör slängas ut och/eller begravas.
Johanna Holmström
