Skomakarens läst: Tudelade tankar inför pensioneringen

ABF har tidigare ordnat kursen ”Livsförändring, att bli pensionär”. Nu känner jag att jag gärna kunde delta i en sådan kurs. Att lämna arbetet bakom mig – jättefina arbetskompisar, kontakterna till fackavdelningarna och medlemmarna i facket – är vemodigt. Hur tusan skall jag klara det?

Å andra sidan känns det väldigt skönt att kalendern för nästa år bara har några anteckningar. Att jag förhoppningsvis hinner delta i yogan varje måndag och gå på gymmet, att jag kan tacka ja till vännernas middagsinbjudan utan att först kolla kalendern – bara för att konstatera att jag just den helgen har en arbetsuppgift att sköta. För att inte tala om att hinna sköta trädgården och gå till bär- och svampskogen – och läsa alla de böcker jag har skjutit på i brist på tid.

Att vara relativt frisk när pensionärstiden börjar är jag verkligen glad över. Jag har varit FFC:s representant i pensionsbolaget Veritas konsultativa nämnd i nästan tio år och har följt med hur allt yngre arbetstagare söker sjukpension på grund av till exempel mentala hälsoproblem. Och det känns tungt. Varje dag ansöker fem under 30-åringar om pension för att de inte orkar i arbetet på grund av mentala hälsoproblem. Vad är det för fel i vårt samhälle och i arbetslivet? Det här är en fråga man bör utreda ordentligt och åtgärda så fort som möjligt. Det är fråga om en stor individuell olycka för varje ung pensionsansökare och även en stor ekonomisk fråga för samhället.

Då jag som 15-åring startade min yrkesbana som timskriverska på en bilaffär i Borgå hade jag ingen aning om att den skulle sluta med organisationssekreterarens uppgifter på FFC. Jag tror inte ens att jag då kände till en organisation som FFC. På den arbetsplatsen pratades det inte om fackliga frågor bland kontorsarbetarna. Bilmekanikerna var medlemmar i Metall, det var på något sätt naturligt, men hur de övriga arbetstagarna skulle organisera sig hörde jag aldrig om – och förstod inte heller att fråga. När jag sedan bytte jobb till en annan bilaffär blev det aktuellt att gå med i Bil- och Maskinbranschens Tjänstemannaförbund (ATH). Jag blev aktiv i facket och var med och grundade en fackavdelning i Östnyland och blev förtroendeman. Efter 16 år började jag jobba på ATH där jag jobbade som ombudsman i 15 år innan jag flyttade till FFC.

Jag hoppas att det i dag på alla arbetsplatser genast talas med nya anställda om facket och att möjligheten att bli medlem erbjuds direkt. I undersökningar bland unga ickefackanslutna arbetstagare har den största orsaken till att inte de inte hörde till facket varit att ingen har erbjudit dem medlemskap. Det måste vi bli bättre på!

Jag önskar er alla aktiva tider och ork i det fackliga arbetet och tackar alla för de fina åren jag fått jobba med er!