Rädsla och pina när fabriken läggs ner

Det enda som finns kvar är tomhet och sorg. Leden kring Anne Malm har glesnat då produktionen vid fabriken i Salo har lagts ner. Det har varit ett tungt år för både nokiaanställda och förtroendemän. Vad tänker huvudförtroendemannen under krisåret? Här är Anne Malms nio månader.

Jag försökte förhärda mig

När jag hörde att Salo-hallen hade reserverats och alla var kallade visste jag att det inte bådar gott.

På kvällen tog jag en promenad med hundarna, försökte koppla av, eftersom jag förstod att det behövdes krafter följande dag. Jag försökte förhärda mig, en förtroendeman måste orka med allt, jag måste stöda de andra hur svårt det än känns för mig själv.

Det blev en riktig skräll, särskilt det stora antalet som ska bort. Nu måste jag stöda både de som går och de som stannar kvar.

Folk vill ha svar, men svaren finns inte ännu. Det är plågsamt att vänta. Samarbetsförhandlingarna börjar i morgon.

Metallförbundet och arbetslöshetskassan har erbjudit hjälp, vi försöker få all omställningsservice till samma lucka som både kunde ge information och ha jour.

Jag har lipat i smyg

Det är vårt jobb att ta emot negativa känslor men det förstör nattsömnen. Jag försöker ha lediga veckoslut för att orka, men tankarna mal i hjärnan ändå.

Känslorna kommer upp till ytan hur man än försöker mota bort dem. Jag har till och med lipat i smyg, men sedan gäller det att samla sig på nytt och vara stark. Jag psykar mig själv för att möta det allra värsta.

I förhandlingarna skulle jag vilja trygga framtiden för dem som blir kvar. Det är svårt att leva med ovissheten. Jag vill skapa en känsla av att vi lyckats och en tro på arbetet. Det här kaoset har varit så stort att också den starkaste börjar svikta.

Varje arbetstillfälle som vi lyckas spara i förhandlingarna är viktigt.

Ångesten växer på arbetsplatsen

Första veckan med samarbetsförhandlingar var svår, pessimismen tar över.

Stämningen på arbetsplatsen har förändrats efterhand som spekulationerna ökar. Vem får stanna och vem inte. Tävlingen har redan startat. Rädslan och i synnerhet ångesten sticker upp huvudet. Jag kan inte hjälpa att jag börjar känna skuld över folks ångest för att jag ingenting kan göra åt situationen just nu.

Samarbetsförhandlingarna har inte gett några överraskningar. Jag är ännu säkrare på att man de facto redan hade beslutat om att flytta monteringen till Asien när Nokias nya strategi gavs ut i fjol i september (2011).

Förklaringarnas tid är förbi

Samarbetsförhandlingar är aldrig lätta, men när vi talar om ett så stort antal blir förhandlingarna ännu svårare.

På fabriken behövs inte längre några förklaringar. Den tiden är förbi. Direktörerna har förklarat färdigt. Ingen tror längre på något.

En enkät har gjorts på fabriken om vem som vill fortsätta i den nya organisationen och vem inte. Det har lättat upp stämningen en aning, men det finns inte tillräckligt många som är villiga att gå. Det stundar gråt och klagan.

Folk väntar sig hårdare tag av Metallförbundet när jobben flaggas ut. I sådana situationer känns det som om facket inte klarar av att svara på ropen. Också av mig väntar man sig goda förhandlingsresultat och mycket information om frågor kring förbundet, arbetslöshetskassan, sjukkassan, TE-centralen, skatteverket och Ilmarinen.

Mina egna tankar är ganska kaotiska. Jag oroar mig rysligt över att inte komma ihåg allt jag måste göra. På helgerna nollställer jag mig så gott jag kan. Beslut som rör mig själv ska jag fundera på senare när situationen lugnat sig.

Det här jobbet skulle jag inte byta bort hur svårt det än är ... ?

Anklagelser mot mig

Nu vill inte folk ha något annat än större avgångspaket, men det är ju inte förhandlingsbart. Anklagelserna riktas mot mig. Jag kan tamme tusan inte göra nåt åt det att paketen inte finns i lagen eller avtalen. De borde bli lagstadgade anser jag.

Nu är vi uppe i höga varv. Ingenting är tillräckligt bra och kritiken duggar tätt. Jag borde sköta också Metalls förbundsval. Försök då sköta valet samtidigt. Man blir förbannad. Jag har pekkasdag i dag och försöker andas frisk luft emellanåt ...

Jag har inte hunnit stöda folk

Två dagar i veckan går helt och hållet åt till samarbetsförhandlingar och resten till förberedelser. Jag har knappt alls hunnit vara ett stöd för enskilda mänskor. För sådana som jobbat här under hela sin arbetsföra ålder är det svårt att gå ut och söka jobb.

Jag har ganska kort stubin, men å andra sidan går det snabbt över. Jag började som huvudförtroendeman 2007. Jag trodde att jag skulle få utveckla saker och ting, men så blev det inte. Omställningarna vid Nokia började nästan omgående 2008.

Framtiden är nu höljd i dimma, jag kan inte se ljust på den. Vi får se många tårar än. Hela min vakna tid grubblar jag på problemen, hur jag än försöker tänka på annat.

Allt verkar avgjort på förhand

Siffrorna verkade vara uträknade i förväg, för nedskärningen handlade om tusen personer under hela förhandlingstiden. Det är en enorm besvikelse att vi inte på något sätt kunde påverka siffran.

De som fick ett förhandsmeddelande 28.3 har nu två månaders betänketid utan arbetsplikt. Under den tiden kan de gå igenom sin situation. Väljer de ett stödpaket eller en uppsägning? Under den tiden finns alla Bridge-tjänster att få. De hjälper många att ta reda på utbildningsmöjligheter och andra möjligheter. Stödpaketet är öppet till 28.5 och uppsägningarna ges 29.5. Det lönar sig att vänta med beskedet in i det sista, så att man inte förlorar den avlönade betänketiden på två månader.

Ett stödpaket på femton månader är orätt mot vårt folk som jobbat länge. Man omfattas av hela stödpaketet på 15 månader om man jobbat i 12 år. Men ett lika stort stödpaket får de som jobbat i 40 år. Det tycker jag är orättvist. Vi har fört fram det här men svaret är ett kallt NEJ. Nog blir man ilsken.

Här har varit stor rusch och många sorters infomöten.

Vi har fått hjälp från Metall och det har behövts. Jag vill berömma arbetslöshetskassan rejält. Det är fint att vi fått sakkunniga hit för att svara på frågor. Nästa vecka ordnar fackavdelningen ett möte och dit kommer folk från arbetslöshetskassan. Det är inte bara hos oss som det pågår samarbetsförhandlingar. I samma hus förs förhandlingar också vid Foxconn, Sodexo och DHL. Mycket folk och alla är oroliga.

När det ska skäras ner på folk så faller också förtroendemannaorganisationen sönder. I något skede måste vi förhandla om antalet förtroendemän och vilken befrielsetiden från arbetet är. Samtidigt faller arbetarskyddsorganisationen ihop. Vi måste välja vice arbetarskyddsfullmäktige, eftersom de finns bland de uppsagda.

Sorgearbete och att bygga nytt

Jag kan inte riktigt analysera situationen än. Sorgearbetet börjar på morgonen när det är tomt på parkeringen. I korridorerna saknas liv och rörelse. Fastän folk är kvar så hörs inga skrattsalvor eller svordomar i luften. De vanliga ljuden saknas, ljud av glädje och sorg.

Man borde börja bygga upp en framtid och göra allt det man vanligtvis gör. På det personliga planet är det svårt, eftersom sorgearbetet inte är över för min del.

Jag har omöjligt hunnit prata med alla, jag känner mig otillräcklig. Det känns som om jag på något sätt borde ha kunnat göra mer. Det var miljoner saker som behövde skötas i all hast.

Nu under betänketiden ställer de frågor, vilket de naturligtvis ska göra. Många vill försäkra sig om att de förstått allt rätt. Jag har sagt att ni inte ska besluta er innan ni är helt säkra. Det är viktigt att förstå konsekvenserna av besluten. Man måste noga räkna ut. Vissa tar ut semestern i lediga dagar, andra som semesterersättning. För någon innebär en förlängning av periodiseringstiden att man får tilläggsdagar. Det kan vara fråga om dagar.

Det vore fint om man så fort som möjligt skulle hitta en ny riktning i livet, snart finns det hundratals nya arbetslösa. Vi kom hit för att jobba, visst vore det bra om man kunde sluta här med ett nytt jobb i sikte.

Många har varit tvungna att byta skift, anpassa sig till ett nytt team. Det är inte lätt. Jag borde uppmuntra dem, men i själva verket vågar jag inte lova att det här är ett säkert jobb. Alla vill så förskräckligt väl känna att jobbet är säkert och kunna se framåt.

Hur gänget än svär ve och förbannelse så jobbar de ändå bra. Det är märkligt. Men vi vet ju att det inte är i Salo som besluten har fattats. Vi är en ansiktslös massa för beslutsfattarna. Vi är inte människor och arbetare, vi är siffror. Och tydligen på minussidan!

I flera europeiska länder finns uppsägningspaketen inskrivna i lagen. Här går arbetsgivaren runt med en hjältegloria på huvudet när de erbjuder oss paket. Paketen är frivilliga hos oss, så man kan inte ens kritisera dem. I Bochum i Tyskland fick en anställd som varit 42 år i huset något helt annat än en 15 månaders lön.

Tröttheten tynger, skuldkänslan tynger. Det börjar vara kroniskt. Säkert likadant för alla förtroendemän i samma situation. När arbetskamraterna for så kändes det som om man inte heller själv hade rätt att vara här. Därför önskar jag att man kunde jobba vidare med de som är kvar. Hoppas farten är jämnare i höst.

Nu kommer en räcka med möten: FFC:s fullmäktige, Metalls förbundskongress, Nokias Euroforum. Allt i månadsskiftet maj–juni. Och i samma veva går betänketiden ut och uppsägningar görs. En tuff rumba. Man borde finnas samtidigt på två ställen, men till all lycka är vår förtroendemannaorganisation guld värd.

Man borde kunna dela på sig

På Bridge-mottagningen har det varit trängsel och nu fortsätter vi jouren under midsommarveckan på tisdagar och torsdagar. Nu börjar det vara bråttom. Många är av förståeliga skäl så bittra att de inte vill komma till arbetsplatsen när de en gång blivit sparkade.

Några personer har sökt till väktarutbildning, branschen lockar för tillfället, också hälsovårdsbranschen intresserar men kräver längre utbildning. Roligt att höra om lyckliga fall och nu måste man glädjas också åt smått. Men känslorna åker berg-och-dalbana. Många känner att de har fel ålder, alltför gammal för arbete, alltför ung för pensionsslussen ...

Det känns hela tiden som om man borde kunna dela på sig. Hälften av tiden används till rådgivning för personer som hotas av uppsägning och sedan vrider jag om ett handtag i huvudet och börjar planera framtiden med dem som är kvar. Det skulle vara lättare om man kunde koncentrera sig på någotdera.

Produktionen är utspridd. En ny layout planeras, har fått nya arbetskamrater. Och när arbetsplatserna i produktionshallen är utspridda så kan man inte ännu prata om teambildning.

På tisdag nästa vecka säger man upp folk, luckan till stödpaketen stängs dagen innan. Många gånger har vi räknat euro för euro vilket sätt som lönar sig. Några har återbetalningsskydd för bostadslånen vid arbetslöshet. Också sånt kan inverka.

Rykten cirkulerar igen

Juni går åt i den här villervallan, men jag tänker ta semester från 9 juli. Jag har en ödmjuk önskan, att vi efter semestern ska komma in i den vanliga rytmen. Men man kan inte lita på något. Nyligen kom rykten igång igen och Elop är snabb i vändningarna!

Jag börjar till och med själv misstänka ett och annat. Vårt Euroforum skulle ha varit nästa vecka, men nu har det flyttats. Vad betyder det? Jag skulle inte bli förvånad om också vi fick hälsningar därifrån!

Om man bara slapp leva i osäkerhet. Ibland känns det dystert. Man borde hitta också ljusa sidor. Jag sover dåligt och lite. Jag väntar på semestern, hela den första veckan sover jag nog.

Ibland är vi förtroendemän lite oroliga över hur vi ska orka. När man är trött är man kanske skarp i tonen. Jag är ibland som en utsliten raggig hund. Visst inser vi vad det är frågan om.

Ibland skriker vi så håret står på ända. Men förbaskat också, det gör gott ibland. Det är bättre än att gå och gräma sig. Jag har lite kort stubin, men till all lycka är vår vice huvudförtroendeman kolugn, det är en otrolig fördel att vi är olika.

Under de senaste dagarna har det kommit många sista-minuten-förfrågningar. I dag har man sagt upp folk. Jag pratade i går med regionförtroendemannen som sade att allt hade gått bra. Vi får inte glömma att det gäller en massuppsägning. Jobbet tar inte slut på det här stället, för Bridge har öppet i juni. Efterfrågan på tjänster minskar i Bridge, men jag gissar att samtidigt börjar folk besöka fackavdelningen. Avdelningens resurser har tillsvidare räckt till, vi får se hur det fortsätter.

Knockout

Jag spådde tydligen rätt. Också vi fick hälsningar och det var en rejäl knockout. Jag sitter igen i två samarbetsförhandlingar, marknadsföringens och produktionens.

När produktionen körs ner, man sätter lapp på luckan och besluten är fattade så känns det som om det inte längre fanns mycket man kan förhandla om. Bridge-rumban börjar om från början. Situationen är svår, då arbetsgivaren skar ner det ekonomiska stödpaketet och det inte längre finns en två månaders betänketid.

Produktionen tystnar som det nu ser ut före slutet av september.

Tidpunkten för min semester har ändrats redan tre gånger. Jag försöker ändå ta ut ett par veckor och jag går på samarbetsförhandlingar två gånger i veckan mitt i semesterbestyret. En stram tidtabell men kom hit på torsdag.

Framgångsmantrat tröstar inte

När vi diskuterade i våras såg jag fram emot ljusare tider. Men så smällde det igen.

Det är hemskt. Aldrig hade jag väntat mig det här. Vi trodde nästan redan på de vackra orden om hur viktig Salofabriken är.

När någon numera öppnar munnen och pratar om fantastiska produkter, utveckling och en fin framtid så är jag spyfärdig. Jag får kväljningar. Ännu i våras lovade man oss att Salo skulle vara kvar.

Framgångsmantrat tröstar inte mycket när fabriken går omkull!

Kvällen innan meddelade man om ett informationsmöte 14.6. kl. 9.30. Bara de som jobbade i skiftet fanns på platsen.

Lördagen innan berättade en journalist för mig att det skulle bli ett informationsmöte på torsdag. På onsdagskvällen (13.6) fick jag 97 telefonsamtal från journalister. Jag svarade inte på samtalen, för jag visste inget. Nästa morgon fick jag en chock.

När jag gick till informationsmötet kunde jag ännu inte tro att hela fabriken i Salo skulle läggas ner. Stämningen var kaotisk.

Nå, nu har de fjärde samarbetsförhandlingarna börjat sedan våren. Jag går åter samtidigt på två.

Många har stått och ropat i dörröppningen

Alternativen är få. Stödpaketet förargar. Man blir förbannad för att arbetsgivaren drog ner på det.

Många har stått och ropat i dörröppningen om stödpaketet. Jag kan inte förvandla mig till ett stödpaket, eftersom det är i arbetsgivarens händer och ingenting som går att förhandla om i samarbetsförhandlingarna. Eftersom lagen eller avtalen inte förpliktar till det så kan jag inget göra åt saken. Senast i går uppvaktade jag tillsammans med representanter för olika personalgrupper Elop å Salobornas vägnar, vi vädjade att det i rättvisans namn också nu borde finnas ett 15 månaders paket. Elop lyssnade men svaret var det gamla vanliga om nysatsningar och annat. Tomt prat. Det syntes också att ledningen inte vill vara flexibel i stödpaketsfrågan.

Nu får folk bråttom att göra kalkyler och besöka Bridge-centret för att reda ut möjligheterna.

Förhandlingarna är annorlunda nu jämfört med vårens, hårdare på nåt sätt.

Som det ser ut så tar jag semester vecka 29 och 30.

Jag har nu sagt till alla att de ska ta ut sina semestrar. Man vet inte ännu när uppsägningarna börjar och jobben tar slut. I våras var det stressigt för många, skulle man bli uppsagd eller få fortsätta. Nu behöver man inte ens stressa för det. Hela produktionen får gå, också bossarna.

I våras upphörde arbetsplikten genast. Nu ligger gänget i och jobbar i fyra skift och kör övertid vilket har lett till osämja. Vi har haft en fin arbetsgemenskap, men nu är det dålig stämning.

De som nu sägs upp förlorar i genomsnitt ungefär 9 000 euro brutto jämfört med stödpaketet från i våras. Det är stora pengar! Samtidigt erbjuder man i Ulm i Tyskland de som haft en lång karriär ett stödpaket som motsvarar tre års lön.

En annorlunda verklighet

Jag tror att under varje år jag varit huvudförtroendeman har det pågått åtminstone en omgång samarbetsförhandlingar.

Och när jag blev förtroendeman inbillade jag mig att det går ut på att utveckla arbetsvillkoren och arbetsmetoderna i en bättre riktning. Jag tänkte på rättvisa och jämställdhet och att företaget skulle satsa på personalen.

Verkligheten har varit helt annan!

Jag sover dåligt. Jag tror att jag också senast beklagade mig över det. Nu är mina magnerver också i uppror. Jag fick mediciner på företagshälsan. Om jag bara fick sova ordentligt, men tankarna snurrar. Snart börjar jag oroa mig för hur jag ska orka.

Det finns knappt några mål

Vi fick inte något 15 månaders paket och inte heller två månaders betänketid.

Gänget är redan väck. De som stannat kvar i andra vågen monterar ner. På VS finns ännu 26 timavlönade mänskor som tillsvidare får fortsätta. Det här är ju bara förspel då 3 700 jobb ska bort i Finland. Den här omgången är inte över ännu. Jag gissar ingenting längre, ska något bli kvar i Salo eller inte?

Jag är huvudförtroendeman och än är jag inte uppsagd. Jag har inte fått ett förhandsmeddelande. Men ärligt talat vet jag inget om framtiden.

En arbetarskyddsfullmäktig har ett uppsägningsskydd på samma sätt som en huvudförtroendeman. Och vi behövs ännu. Vem skulle sköta Bridge-jouren om inte vi gjorde det.

Jag hade tänkt ta resten av min semester i september, vecka 38 och 39. Jag vet inte vad framtiden för med sig, men jag tar semester punkt och slut. Jag behöver det.

Visst finns det arbetsplatser, men inte i Salo. Om man flyttar har man bättre möjligheter. Men hur får vi arbetsplatser till Salo? Så att vi inte behöver sälja Salobor till andra ställen. Salo behöver alla sina skattebetalare

Nästa höst (2013) blir det tufft om man inte fått jobb eller fått börja studera. Då upphör periodiseringarna för stödpaketen. Till råga på allt drabbas hela gänget samtidigt.

Under det här året borde man hitta sin plats. Efter vårens uppsägningar tänkte många av oss att vi på sätt och vis fick förlängning åtminstone med ett eller två år. Men så blev det inte. Elop meddelade att ”vi måste tidigarelägga vår strategi”. Vilken slutledning ska man dra av det? Strategin tidigarelades och Salofabriken kördes ner, kanske nedkörningen redan fanns med i planerna när man försäkrade oss om att produktionen fortsätter.

Själv har jag inte förberett mig på något alls. Jag har inte hunnit. Jag sköter det här nu och funderar efter det på fortsättningen.

Nedläggningen av produktionen en personlig förlust

En stor del av de mänskor jag känner och som står mig nära hör ihop med den här arbetsplatsen. När jag gick med i intressebevakningen så snurrade mitt liv ännu intensivare runt den här fabriken.

Vem anställer en före detta huvudförtroendeman? Vi har skämtat om att man borde sätta in en tidningsannons med texten bättre begagnad huvudförtroendeman söker arbete. Då man inte ens kan skriva ”en så gott som obegagnad” (sprudlande skratt). Usch nej, man måste skämta lite ...

Jag ser det som en stor förlust att Salo förlorade produktionen. Jag förstår förlusten för samhället och vad det betyder för Salo och hundratals anställda, men det är också personligt. Jag tar det som en personlig förlust.

Huvudförtroendemannens uppgift är nu att hjälpa de uppsagda så länge de behöver hjälp. Besvikelsen är stor, den har helt enkelt tagit kål på folk. Stämningen liknar inte den i våras. Vi kan ingenting göra och vi känner att vi har blivit svikna.

Det känslomässiga bandet har brustit

Det känslomässiga bandet har brustit. Det är en av reaktionerna i den här situationen. Jag har haft ett starkt band till Nokia. Men inte längre ... Nokiatelefonerna är inte längre finländska. Bandet har klippts av. Här och i resten av landet har finländarna stått bakom Nokia, men Nokia stod inte bakom finländarna.

Förutom Bridge har vi ännu uppföljande diskussioner och höstens löneförhandlingar utgående från de höjningar man avtalat om. Det finns ännu gott om normala förtroendemannauppgifter.

På våren kände jag mig tudelad då jag sörjde med vissa och byggde upp en ny start med andra. Det problemet finns inte längre. Bara sorgearbetet återstår. Nedläggningen kom så snabbt så jag inte ens hann träffa alla, då vissa redan hade semester. Folk fick bara två veckors betänketid. Det kom som en blixt från klar himmel. Den 6 augusti delades förhandsmeddelandena ut och arbetet upphörde på samma gång. Man hann inte säga ett smack!

Ödsligheten är deprimerande

Det är plågsamt att komma till jobbet på morgonen när stora byggnader gapar tomma. I parkeringshallarna är det så tomt att det känns som om det bara är jag och byns kråkor.

Det är inte så roligt att komma hit och se hur ödsligt det är. Det är deprimerande. Det värsta är att det inte finns hopp, inget finns i sikte.

Jag är otroligt frustrerad. Tiden går, som i en film i slow motion ser man en hel kör av förtroendemän helt utmattade. Vi har behövts och jag tror att vi har löst in vår plats som förtroendemän. Hela intressebevakningsorganisationen är åtminstone värd sin vikt i guld.

På semestern borde man säkert åka hemifrån så att man kunde koppla av. Av semestern minns jag bara ett veckoslut när jag var med min sons familj på stranden vid havet och just det veckoslutet sken solen, vilket var ganska sällsynt i somras.

Jag vet inget om vad som komma skall. Måste visserligen erkänna att i bakgrunden börjar också min egen framtid tynga. Nu jobbar jag för andras framtid. På hösten är det dags att tänka på min egen framtid.

I tio år har jag sysslat med intressebevakning och de sista åren för fulla muggar. Kan jag längre göra nåt annat som går utanför kollektivavtal och arbetsavtalslagar? Ett har jag åtminstone lärt mig, man kan alltid lära sig nytt!

Jag kommer aldrig att kunna acceptera

Jag kan fortfarande inte smälta det här. Jag kommer säkert aldrig att acceptera att produktionen lades ner. Det tar tid innan man kan sätta saker och ting i sina rätta proportioner.

Allt började i Salo. Jag har sett hur hårt mänskor har jobbat. På nåt sätt trodde jag att uthålligheten skulle belönas. Det var hårda samarbetsförhandlingar och uppsägningar. De bedyrade oss att Europa behövde två fabriker. Folk gick igenom en förfärlig process, och man hann inte säga varken bu eller bä innan det small igen – för gott.

Nu finns här ungefär 40 personer i andra vågen som ska sägas upp och som monterar ner fabriken. Deras arbetsförhållande går till årets slut. De har stödpaketen öppna till 17.12. Här kompromissade arbetsgivaren, fast betänketiden i somras var bara två veckor. Dessutom fick många komma med i andra vågen, personer för vilka en extra tid på några månader är en räddning till exempel med tanke på tilläggsdagar. De hinner fylla ett visst antal år. Det är humant och faktiskt en stor sak.

Nokia har varit en rejäl arbetsgivare trots allt

Vid VSS försöksproduktionen finns ännu 30 timavlönade anställda. Det var mitt gäng när vi ännu vid årets början var 1 600. Tänk, inom ett knappt år har jobben minskat med nästan 2 000.

Ibland skrattar vi och minns de goda tiderna. Visst har Nokia varit en god arbetsgivare. Det låter kanske märkligt, men så är det. Vi har en bra företagshälsovård här på vårt campus, det finns tjänsteårstillägg, från och med det femte året i arbetsförhållande en veckas avlönad ledighet, eller så kan man ta ut den i pengar, efterhand som arbetsåren ökar så ökar också ledigheten, som högst 2 månaders lön. Fina personalmatsalar och pausrum, för att inte tala om gym och klubbar. Vi har haft sommarfester, vinterfester, bastukvällar, teamkvällar osv. Sånt har inte alla arbetsplatser. Många sätter värde på det först då det inte längre finns. Också på Bridge-servicen har man satsat jättemycket.

Visserligen har vi ju inte kvar de här förmånerna längre, eftersom den största förmånen, EN ARBETSPLATS, togs från oss.

Val och samarbetsförhandlingar kan vi

Nu återstår ännu löneförhandlingar och kandidatnomineringsmöten. Det är igen dags att välja förtroendevalda för perioden 2013–2014, förresten, vi ska inte glömma att vi redan för tredje gången väljer vice arbetarskyddsfullmäktige, det är en utsatt position. Tidigare var valet en massiv operation, eftersom det fanns så mycket folk och de jobbade i fyra skift. Vi har haft många val. Så åtminstone är vi duktiga på samarbetsförhandlingar och val!

Jag blev förresten befordrad, mitt arbetsrum flyttade upp till andra våningen när det gamla rummet, som nu står kallt, fick överges på grund av nedkörningen. Jag har nu tagit itu med att gå igenom pappren, jag kör dem i papperstuggen. Här har blivit tyst.

Jag har också funderat på min egen framtid, vad ska jag bli när jag blir stor? Jag har alltid velat jobba med sånt som bjuder på utmaningar, och bevare mig väl, det har funnits gott om sådana under senare år. Det enda säkra är att jag är huvudförtroendeman till årets slut. Framtiden är öppen!

Vi har haft löneförhandlingar. Bridge-jouren fortsätter. Det har faktiskt varit ett tungt år. Inte bara för mig utan för var och en Nokia-anställd här i Salo.

Aino Pietarinen