FFC:s Lyly: Viljan fanns inte hos EK
– Arbetsgivarna hade inte från första början någon vilja att avtala om en arbetsmarknadsuppgörelse som skulle förbättra ekonomin och sysselsättningsläget i Finland. I stället har EK under hela förhandlingarna passivt instämt i regeringens linjedragningar.
FFC skulle ha varit berett att fortsätta förhandla. Lyly förundrar sig över EK:s motiveringar till att avbryta förhandlingarna på kalkstrecket.
– Man kan inte på förhand bedöma täckningsgraden för den centrala uppgörelsen. När man har nått ett förhandlingsresultat avväger alla förbund skilt för sig om de avtalar om arbetsvillkoren utgående från uppgörelsen.
Också utan Bil- och transportbranschens arbetarförbund AKT hade arbetsmarknadsuppgörelsen som bäst kunnat nå en täckningsgrad på 97 procent. De senaste centrala uppgörelserna har haft en täckning på drygt 90 procent.
– Det skulle ha gått att uppnå en tillräcklig täckning för båda arbetsgivarna och löntagarna. EK:s villkor på att AKT måste vara med är speciellt också därför att AKT i själva verket vill ha det samma som arbetsgivarna, det vill säga avtal på förbundsnivå, poängterar Lyly.
Ordförande för Finlands största löntagarcentralorganisation betonar att FFC har haft en konstruktiv inställning under förhandlingarna. FFC presenterade i september sitt förhandlingsförslag som klart skulle ha förbättrat Finlands konkurrenskraft. När förhandlingarna framskred erbjöd FFC dessutom en ny modell för semesterpenningen eller -premien.
– Modellen var en exceptionell strukturomvandling anpassad för en fast valuta. Den skulle ha beaktat sysselsättningsläget och underlättat företagens ekonomi under lågkonjunkturer. Semesterpenningen skulle ha rört sig neråt när arbetslösheten ökar och på samma sätt uppåt när sysselsättningsläget är bra. Vid normal sysselsättningsgrad skulle semesterpenningen ha hållits på den nuvarande nivån.
– Helheten som bestod av en nollinje för år 2017, en ny finländsk modell, en sänkning av de sociala avgifterna och den flexibla semesterpenningen dög inte för EK. EK vill ha de försämringar av arbetsvillkoren som regeringens tvångslagar medför, och som driver utkomsten för lågavlönade till sin yttersta gräns, konstaterar FFC:s Lyly.
