Kajplatsen: I luften

Jag gillar att flyga. Jag gillar att det går undan, just nu 950 kilometer i timmen, helt galet egentligen. Jag gillar accelerationen när man lyfter. Jag gillar utsikten, att det alltid är soligt ovanför molnen. Jag gillar känslan av stillastående mitt i den väldiga rörelsen. Det har varit en mjuk flight så här långt, ingen turbulens. Jag gillar inte turbulens.

Jag flög en gång från Kanada till Centralamerika och det var turbulens hela vägen, bältesskylten var tänd, ingen fick gå på vessan, serveringen ställdes in. Jag lyssnade på musik och försökte vara lugn men svettades floder medan flygplanskroppen skakade och bältet skavde in i magen. När det skakade som mest och någon bakom mig började spy lovade jag mig själv att aldrig flyga igen, vilket är en korkad sak att tänka när man befinner sig på andra sidan jorden.

Turbulens är inte farligt. Att flyga är det säkraste sättet att resa. Man måste flyga dygnet runt i ungefär åttio år innan risken att vara med om ett haveri börjar vara värd att oroa sig för. Stadsbussarna jag åker dagligen skakar minst lika mycket, mer! Landsvägarna och bilarna som kör på dem är i dåligt skick, de som kör i vardagstrafiken är inte högutbildade proffs, många av dem är trötta, vissa skriver textmeddelanden, någon är berusad, någon kör om samtidigt som den försöker hålla koll på de skrikande barnen i baksätet. Omgiven av allt det där känner jag mig märkligt nog oftast fullständigt trygg, så varför oroar jag mig för lite ofarlig turbulens? Det här är sånt jag brukar rabbla för mig själv när jag flyger, och ibland kan tankarna hjälpa lite.

Men logik biter ända sällan effektivt på irrationell rädsla. När det kniper tar jag istället ofta till irrationella argument. Till exempel när det nyss skakade. Då hölls min oro i schack av det faktum att en känd finsk kulturpersonlighet sitter bakom mig. Att hon skulle dö i en flygolycka känns så osannolikt att det på ett väldigt effektivt sätt avslöjar hur onödig min oro är. Det här knepet har fungerat för mig så många gånger att jag nu rekommenderar det öppet till var och en som lider av flygrädsla, trots att det är lite korkat.

Hittar du ingen kändis i raderna av medpassagerare kan jag också varmt rekommendera mitt andra standardknep mot flygrädsla och många andra tillstånd av oro: skriv. Vadsomhelst. En lista, en berättelse, en dikt, en kolumn. Det binder tankarna, hjälper en att fokusera, och det får tiden att gå. Jag måste stänga datorn nu, för vi ska strax landa i Madrid.

Kaj Korkea-aho