Lika lön för lika arbete
Politikerna har under den senaste tiden uttalat sig om jämlikheten mellan könen. I exempelvis löntagarorganisationernas valdebatt flaggade alla riksdagspartiers ordförande för lönejämlikhet. Statsminister Paavo Lipponen (sd) och ordförande Anneli Jäätteenmäki (centern) lovade båda två ett flerårigt program för att främja lönejämlikheten.
På FFC lyssnade man på partiledarnas tal med tillfredsställelse.
- Det har varit fint att höra att partierna är beredda att arbeta för den här saken, sade chefen för FFC:s avdelning för arbetsmiljö Kirsti Palanko Laaka. FFC bjöd på onsdagen in journalister till en tematräff om att främja lika lön mellan kvinnor och män och Palanko-Laaka talade där.
Kirsti Palanko-Laaka menar att det redan finns metoder att främja jämlikheten mellan könen i arbetslivet.
- Vi har t.ex. helt fungerande lagar men alltför många arbetsgivare bryter mot dem, säger Palanko-Laaka och hänvisar till arbetsavtalslagens bestämmelser som tyglar bruket av tidsbestämda arbetsförhållanden och till de jämställdhetsplaner som jämställdhetslagen förutsätter av arbetsplatser med över 30 anställda. I jämställdhetsplanen kan man t.ex. skriva in att lönerna ska kartläggas.
Kirsti Palanko-Laaka påminner om att det redan i den sittande regeringens program finns inskrivet att jämställdheten ska främjas i arbetslivet. Formuleringen har heller inte fått bli en död bokstav, utan man kan rentav tala om "vad Lipponenregeringarna har åstadkommit", menar Palanko-Laaka. Till exempel har man fått till stånd en rad lagförbättringar som gäller de atypiska arbetarnas situation.
Lipponenregeringarna har också reformerat hela den centrala arbetslivslagstiftningen och främjat sådana åtgärder som underlättar samordnandet av arbete och familjeliv, liksom också familjeledigheterna nu är jämlikare fördelade mellan mor och far.
Nya regeringen får ta itu med jämställdhetslagen
En av de viktigaste jämställdhetsuppgifterna för den nya regeringen blir att slutföra reformen av jämställdhetslagen, menar FFC.
- Det var ett oenigt lagförslag som avläts till riksdagen. FFC har betonat att lagen måste garantera att löneuppgifterna är tillgängliga i de fall att man misstänker lönediskriminering, säger Palanko-Laaka.
När det gäller lönejämlikheten är det största problemet i det finländska arbetslivet att arbetsmarknaden är så kraftigt könsindelad. Då arbetsmarknaden är strikt uppdelad i mäns jobb och kvinnors jobb är utmaningen dels att luckra upp den strikta könsindelningen och dels att definiera vad likvärdigt arbete är. I praktiken betyder det att man mäter kraven som typiskt kvinnliga jobb ställer med de krav som mansjobbena ställer.
Kirsti Palanko-Laaka betonar att arbetsvärdering inte fungerar om man mäter kraven bara mellan de arbetstagare som hör till samma personalgrupp eller underlyder samma kollektivavtal. FFC lämnade också in avvikande åsikt till förslaget till ny jämställdhetslag och förutsatte att jämförelser ska kunna göras över gränserna mellan personalgrupper och kollektivavtal.
- Det finns modeller för hur arbetsvärdering kan genomföras men det har gått långsammare än man hade hoppats att ta i bruk dem. En delorsak är arbetsgivarens njugga attityd, säger Palanko-Laaka.
FFC önskar också att man skriver in i regeringsprogrammet att arbetstagarnas trygghet ökas vid omställningar och att lönesystemen i den offentliga sektorn utvecklas.
- Omorganiseringar av produktionen drabbar också kvinnor. Inom t.ex. elektronikindustrin arbetar många kvinnor.
Inpo hindrar löneklyftan från att öka
Det är motiverat att säga att inpon är kvinnans bästa vän. Den solidariska lönepolitik som bedrivs i de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna ger procentuellt sett större avtalsförhöjningar till de kvinnliga arbetarna i låglönebranscher och hindrar därmed att lönegapet mellan kvinnor och män vidgas ytterligare.
Till sin kostnadseffekt får städare, försäljare och textil- och beklädnadsarbetare de största löneförhöjningarna i inpon för åren 2003-2004. Kostnadseffekten av t.ex. städarnas kommande avtalsförhöjningar är sammanlagt 6,6 procent, då den för löntagarna i snitt är 5,1 procent.
