Den fackliga aktiviteten på finlandssvenska
En fungerande demokrati, såväl i samhället som i facket kräver av alla parter aktivitet och deltagande. Det finns ingen kraft i någon demokrati som beaktar de passivas tankar och outtalade önskemål, man anses vara nöjd och tillfreds. Det här gäller likaväl för en passiv minoritet som för en passiv majoritet. Är minoriteten passiv så uppstår det inte någon diskussion och besluten fattas bara av dem som deltar. Med en passiv majoritet igen uteblir också alternativ i beslutsfattandet, besluten fattas så att majoriteten inte behöver anstränga sig utan går vidare på den lättaste vägen. En väg som avtrubbar intresset ytterligare och demokratin försvagas.
För minoriteter är aktiviteten och deltagandet den bästa garantin för att majoriteten skall lyssna, vara aktiv och beakta minoritetens behov och åsikter. Det finns minoriteter av många slag, partipolitiska, inom partierna, språkliga, etniska m.m.
Vi finlandssvenskar i facket är en minoritet, en minoritet som inte har större problem med vår majoritet beträffande målsättningen i det fackliga arbetet. Språkliga minoritetsproblem uppstår närmast då det gäller möjligheten att delta jämlikt och på lika vilkor. Orsakerna är säkert många och kan också delvis bero på en viss passivitet. Den här passiviteten kan i sin tur bero på att informationsflödet inte motsvarar behovet, att man inte kanske inte alltid blir förstådd då man inte har möjlighet att uttrycka sig på sitt eget språk eller att rädslan att uttala sig inför publik är för stor. Ett aktivt deltagande förutsätter spring på möten och att där delta i diskussionen, att sedan göra det på ett "främmande" språk är för många en för besvärlig uppgift - det är redan besvärligt att uttrycka sig på det egna språket inför arbetskamrater och annan publik. Besvären ökar i och med att informationen, både den muntliga och skriftliga, inte är likvärdig. Men med beslutsamhet och friskt mod brukar "rampfebern" försvinna.
Den rådande försiktigheten har eventuellt påverkat de svensktalandes andelen av FFC:s kongressdelegater, vi har två delegater som meddelat svenska som sitt modersmål. En noggrannare koll visar att vi faktiskt har sex delegater som talar svenska på kongressen den 28-30 maj i år. Det här är en betydligt bättre siffra, men vi kunde ha haft ännu flera bland de närmare 300 kongressdelegaterna. Enligt FFC:s forskningssekreterare Jyrki Helins utredning har de svenskspråkigas medlemsantal ökat markant inom FFC-familjen de senaste tjugo åren. Av utredningen framgår det att det officiellt finns nästan exakt 30 000 medlemmar med svenska som modersmål. Det här betyder nästan tre procent av FFC-förbundens medlemmar, lika många medlemmar som det finns i ett medelstort medlemsförbund. Därför bör vi bättre våga delta, visa upp oss, ha åsikter och föra fram dem - det uppskattas av båda språkgrupperna. Ett tydligt bevis på att vi uppskattas är bl.a. framtidsrapporten och inställningen där till FFC:s svenskspråkiga medlemmar, så varför skulle vi vara något annat än vara aktiva och påverka. Alla tillfällen bör tas till vara!
Christer Björkstrand
