Bekämpa eller befrämja fattigdom?
"En ökning av sysselsättningen på bred bas och en minskning av arbetslösheten är de bästa sätten att avvärja fattigdom och utslagning" står det i början av regeringsprogrammet, i avsnittet där man spikar fast utvecklingslinjerna för regeringspolitiken. Det är för första gången som sådana ord som utslagning finns i regeringsprogrammet. Och det är inte bara där i inledningsstycket, som bekämpandet av arbetslöshet och utslagning finns. Vi hittar dem även under det tunga avsnittet Ekonomi och sysselsättning.
Bekämpandet av fattigdom och utslagning anses vara viktigt i hela EU, inte enbart i Finland. Även EU har detta som målsättning inom unionen. Toppmötet i Nice i december beslöt att alla medlemsländer skall göra upp ett nationellt handlingsprogram mot fattigdom och social utslagning.
I det finska programmet som offentliggjordes i juni finns det samlat en massa åtgärder på olika politiska områden som alla har som syfte att verka förebyggande mot utslagning eller hjälpande där det redan är för sent med förebyggande åtgärder. Och sedan kommer finansminister Sauli Niinistö igen med sitt förslag om strukturella ändringar i arbetslöshetsersättningen. Ett förslag som skulle ge högre dagpenning till dem som bara behöver den för några veckor, högst ett par tre månader och sänka ersättningen för dem som är långvarigt beroende av arbetslöshetsunderstödet för sin utkomst. Redan en gång i år har samma förslag förkastats i en arbetsgrupp sammansatt på trepartsbasis.
Niinistös utspel, eller kanske hela samlingspartiets, eftersom partiordförande Ville Itälä gav det sitt stöd, ter sig i märkvärdig belysning även mot bakgrunden av det ställningstagande regeringen kom med i samband med inkomstpolitiska uppgörelsen i november. Då lovade regeringen att uträkningsmodellen för inkomstandelen i arbetslöshetsdagpenningen bevaras till andra delar, enbart procenten höjs från nuvarande 42 till 45. Både Niinistö och Itälä är jurister och borde veta att ett avtal binder. Itälä har till och med suttit som ordförande i grundlagsutskottet. Om herrarna vill behandla överenskommelser på detta sätt, vem väntar de sig skall lita på dem i framtiden?
Seg och envis är Niinistö i sin kamp mot arbetslöshetslagstiftningen. Regeringen svalde dock inte förslaget, tack vare främst arbetsminister Tarja Filatov, som visar kunnighet och kännedom om realiteter.
Med lite studier i arbetslöshetsstatistiken, flödet in och ut, som det kallas, ser man att vi har grovt taget två grupper arbetslösa: de som är arbetslösa en kort tid och inte behöver mycket - om ens någon - hjälp av arbetskraftsmyndigheterna för att hitta arbete och de så kallat strukturellt arbetslösa, de som med stor sannolikhet är långtidsarbetslösa oberoende av hur många ansökningar de sänder in eller i hur många företag de springer för att erbjuda sin arbetskraft. Vi vet redan i dag att många långtidsarbetslösa också är fattiga, många behöver jämsides med arbetslöshetsdagpenningen också bostadsbidrag och utkomststöd för att klara existensen. Och normerna i Finland är inte höga! Varför borde man försämra villkoren för dem som redan är hårt drabbade? Finns det andra än ideologiska skäl? Det är svårt att finna ut vad de kunde vara.
Då återstår endast den möjligheten att minister Niinistö läst fel i regeringsprogrammet: det gäller att bekämpa fattigdom och utslagning, inte befrämja. Kanske borde han ta fram regeringsprogrammet på nytt och läsa under rubriken "Ekonomi och sysselsättning":
"Regeringen strävar med sin ekonomiska politik efter jämlikhet mellan de olika befolkningsgrupperna och regionerna. Regeringen fäster särskild vikt vid att fattigdom och utslagning motarbetas. Om sysselsättningen förbättras på bred bas stöds samtidigt detta mål. Genom en utveckling av beskattningen, den sociala tryggheten samt regional-, utbildnings- och arbetskraftspolitiken förbättras ställningen på arbetsmarknaden för dem som hotas av utslagning, samt dessa personers möjligheter att förbättra sin utkomst genom arbete."
Ännu denna gång vann regeringsprogrammet matchen mot samlingspartiets program. Men sista perioden i årets spel har vi ännu inte sett och sannolikt är att facket kommer att behövas, om inte på spelplanen i varje fall på tränarläktaren.
Mirja Janérus
socialpolitisk sekreterare, FFC
