Brobyggare: Du är din egen film
Jag gissar att man den här sommaren i medierna kommer att prata mycket om de unga männens illamående (samtidigt som flickorna som inte ännu tar till skjutvapen som vanligt får må illa i fred) och om vad som är fel i vår tid som är så ur led. Ur led var tiden redan på Shakespeares tid, men då fanns det alltid något krig som de unga angstiga männen kunde dra ut i och besinningslöst meja ner fiender. De blev hjältar. Nu finns det inga lämpliga krig. Den som känner sig sugen på att döda någon måste lägga sig på ett tak i stället och sedan bränna på.
Diskussionen om de unga männens illamående kommer att vara resultatlös. Det finns inte ett verkligt intresse i att se orsakerna, och även om man gör det så är möjligheterna att få någon bukt med problemet närmast obefintliga. Faktorerna är kända: det är vapnen, spriten, tävlingssamhällets hårda klimat, förlusten av religion som moralisk skrämselhicka och den utbredda nihilismen, allt i en enda salig blandning, och försöker man råda bot på en sak, som vapnen till exempel, så finns det alltid någon jägare eller sportskytt som ryter till: rör inte mina vapen! Och så sitter man i stället och debatterar sprit i några timmar på Yle-tvåan där man kommer fram till att vi finnar ännu heller inte kan dricka vin på ett fint sätt och sen suckar man nöjt och tycker att man har gjort sitt.
Tills det händer igen, och poliser och experter talar om för oss att sådana händelser kommer att bli vanligare i framtiden så det är bara att leva med det. De strukturella förändringar som borde göras är alltför stora. Alltför motbjudande. De kräver alltför stora insatser. Alltför mycket pengar som inte finns, helt enkelt för att vårt fria marknadssystem och kapitalismen bygger på att det alltid ska finnas ett underskott, ett behov som ska fyllas. För vad skulle hända om det inte fanns ett underskott och alla behov var fyllda? Ja, då skulle vi kanske vara nöjda. Och det skulle ju vara hemskt.
I stället fortsätter vi att mata vår unga med idén om att var och en är stjärna, manusförfattare och regissör i filmen om sitt eget liv, och då spelar det ingen roll vart kameran följer huvudpersonen och om den ena scenen är några skott från ett hustak mot de obetydliga statisterna på gatan, och följande scen är förhör på polisstationen och nästa är en cell i fängelset. Han kan ju alltid förbereda sig på intervjuerna och boken om sitt liv när han väl kommer ut. Begravningen, de sörjande anhöriga, åren av förlust, föräldrarnas skuldkänslor för att de inte förhindrat det som var omöjligt att förhindra, liv som kapsejsat, det ser gärningsmannen inget av. Det är en tv-serie som han aldrig tittat på, fast den kanske hade kunnat lära honom lite empati. Men strålkastarljuset som bländar den ensamma huvudpersonen i livets film lämnar alla andra i mörkret utanför.
