Brobyggare: Kampen för ”hen”

Samtidigt har litteraturvetaren och professorn Ebba Witt-Brattström i intervjuer och kolumner under det senaste året efterlyst mera tydlig feminism. Hon har bland annat ansett att det råder en brist på uttalad feminism i unga, kvinnliga finlandssvenska författares skönlitteratur. Hon hänvisade till ”sådan slags feminism” som hon anser sig finna i Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga.

Insändare i bland annat Hufvudstadsbladet slår ner på kvinnor i arbetslivet och dem som vill använda nyordet ”hen”. I Sverige har Belinda Olsson, en av redaktörerna för den feministiska antologin Fittstim, spelat in en hel debattserie kring feminismen som möjligen eller möjligen inte har spårat ur. I studion sitter medelålders män och tycker saker.

Jag anser inte att feminismen har spårat ur, och jag anser inte heller att den kan gå för långt. Hur långt är det? Ända fram till jämställdhet?

Så länge det finns olika spelregler för olika kön och folk med olika sexuell läggning i vårt land så har feminismen inte nått sitt mål. Det som tidigare var en kamp för kvinnors rätt till fullt medborgarskap och en kamp för att kvinnor och män skulle ha lika lön för lika arbete, är trist nog delvis samma kamp.

Allteftersom kvinnors ställning betydligt har förbättrats tack vare den gamla skolans feminister och deras kamp för våra rättigheter, har begreppet feminism kommit att vidgas till en kamp för lika mänskliga rättigheter för alla oberoende av kön. Kan man då längre tala om feminism? Behöver vi ett nytt ord?

Feminism är som ord i sig könsbaserat, det leder tankarna i fel riktning. Ja, feminismen är fortfarande en kamp för att förbättra kvinnors förutsättningar men jag tycker att ordet har blivit för snävt eftersom allt fler vill sluta definiera sig själva och andra enligt kön, och då blir ordet missvisande.

Om vi vill börja använda ordet ”hen” i stället för han eller hon, hur passar då ordet feminism in? Det låter ju som kampen bara för en ”henne” och det fungerar på sätt och vis uteslutande. Målet är ju att alla, oberoende av biologiska faktum som vissa specifika könsorgan, ska ha samma rättigheter att uppnå sin fulla potential i samhället, oberoende av vad personen i fråga väljer. Heterosexuella Kalle ska få använda kjol och bli florist om hen vill. Siv ska få definiera sig som man och kliva in på herrklubben om hen har lust. Eller om vi ens kunde låta vartenda skötrum för spädbarn på offentlig plats bli könsneutrala och öppna för både mammor och pappor. Var ska föräldrarna som är pappa och pappa byta blöjor på sin baby?

Jag har hört många beklaga sig över unga män som riskerar att bli utslagna, att inte få arbete eller utbildning, för att de inte har en chans mot giriga, maktlystna kvinnor på arbetsmarknaden och i skolorna. ”Stig åt sidan, låt männen få jobba! Stanna hemma och föd barn!” ropas det åt dessa kvinnor. Vad ska man säga åt det? Ja, förlåt, förlåt för att många kvinnor klarar sig bättre än många män i ett samhälle som de facto ursprungligen är skapat för män av män?

Faktum är att alla kvinnor inte vill eller kan få barn, att alla kvinnor inte anser att moderskapet, inte ens det egna, är livets mål och mening, och att alla kvinnor inte anser att männen inte kan stanna hemma och sköta barnen. Om en enda ska skaffa brödet till stugan så kan det lika gärna vara modern om hon är mera lämplig för ändamålet. En hel del av de rent tankemässiga problem folk har med jämställdhet skulle faktiskt botas om man använde ordet ”hen”. Då skulle ingen behöva fråga vem i familjen det är som jobbar. Svaret skulle vara sig självt givet.

Johanna Holmström