Skomakarens läst: Vem vinner på social- och hälsovårdsreformen?
Regeringen lyckades under våren tillsammans med oppositionspartierna skapa riktlinjer för en kommande social- och hälsovårdsreform. Man har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som förberett reformen och i dessa dagar har kommunerna getts möjlighet att kommentera reformens lagtexter – som är avsedda att träda i kraft i januari 2017.
Då den politiska överenskommelsen efteråt vädrats i offentligheten har det visat sig att långtifrån alla är politiker är nöjda med överenskommelsen – inte ens alla de som själva har varit med om att godkänna paketet.
Men oberoende av om det handlar om brist på förståelse eller en senkommen ansiktstvätt, så har man i alla fall kommit framåt med ett reformarbete som regeringen länge stått och stampat på stället med.
Man har kommit överens om att ansvaret för social- och hälsovårdsreformen övertas av fem specialupptagningsområden. Dessa specialupptagningsområden organiseras som samkommuner och samtliga områden inhyser ett universitetssjukhus. Serviceanordnarna är alltså stora och lutar sig tillbaka på ett omfattande befolkningsunderlag, men i skrivande stund är detaljerna kring kommunernas roll och finansieringen av servicen fortfarande öppna. Vad som blir kvar av kommunreformen i övrigt är också en fråga som delvis förblir obesvarad i detta skede.
Det är klart att en sådan här omorganisering av en för samhället helt fundamental service skapar intressemotsättningar – personliga och ideologiska åsikter av olika slag. Målsättningen torde de flesta aktörer vara överens om – att skapa en pålitlig, kvalitativ och jämlik social- och hälsovårdsservice som täcker hela landet och hela befolkningen. Vad vore bättre än att detta därtill låter sig göras mer kostnadseffektivt än idag.
Hur man ska nå denna målsättning, det har man däremot vitt skilda uppfattningar om – också inom regeringen. Privatiseringsförespråkarna inom vissa politiska partier och näringslivssektorn vill öppna social- och hälsovården för privata entreprenörer i allt högre grad. Sen finns också de som förespråkar det offentligas ansvar och kommunernas roll. Man är helt enkelt skeptisk till att överlåta en ännu större del av social- och hälsovården i händerna på privata vinstintressen – för att inte säga spekulativa intressen. Personligen tror jag att den privata sektorns roll inom social- och hälsovårdsservicen blir större i framtiden – även om jag inte är övertygad om att det gagnar oss inom FFC.
Massor av frågor är ännu obesvarade då det gäller denna reform. En sådan central helhet gäller personalens ställning – här inkluderas frågorna om anställningstrygghet och anställningsvillkor. För oss inom fackföreningsrörelsen är det av största vikt att reformarbetet förs framåt i en samarbetsbeaktande anda.
Håkan Ekström
