Brobyggare: Frontfigur och doakör

Ni vet, det är den här som börjar:

Sha, laaa, laaaa, dooby-waaah
Bum, bum, bum, yip, yip, vum
Sha, laa, laaa, dooby-waaah
Bum, bum, bum, yip, yip, vum

Och jag kom att tänka på hur jag och min jämnårige kusin i tidiga tonår grubblade över våra framtida yrkesval. Problemet var att vi inte hade några egentliga intressen, åtminstone inte sådana som på något självklart sätt kunde fungera som byggstenar i en framtida karriär. Så vi brukade säga att vi skulle bilda doakör, vara de som står i bakgrunden och sjunger ”shubeewow, shubeewowow”, medan frontfiguren hämtar andan eller kommunicerar med publiken.

Det var sjuttiotal. På den tiden var det inte självklart att börja varje mening med ordet ”jag”, och heller inte att vid varje givet tillfälle försöka armbåga sig fram till tätposition. Sådant hände, ofta, men det gjordes mer i smyg. I omlopp fanns fortfarande en vag idé om kollektivets betydelse.

Här tror jag att vi måste införa en förklaring för våra yngre läsare: alltså en idé om att var och ens insats är viktig för helheten. Det fanns sådana tankar på den tiden. Det är länge sedan.

I dag tycks det vara en självklarhet att eftersträva tätpositionen, oavsett förmåga. Vem sätter sig frivilligt i baksätet?
I min morgontidning skriver en universitetslärare i litteraturvetenskap om hur studenterna inte längre frågar, utan i stället omgående levererar svaren. Och de svarar utifrån sin egen personliga uppfattning och förståelse av världen.

Det kan låta bra. Man tänker själv, man är sig egen, bildar sin egen uppfattning och deklarerar den.  Men i praktiken blir det sällan bra. För är man tjugo år, och kommer direkt från gymnasiet, så vet man så oändligt lite om livet. I det läget kan det vara klokt att lyssna, lära, fråga. Och då inte bara lyssna på den som är några decennier äldre, utan framförallt på den som är några sekler äldre. Det finns oftast en anledning till att klassiker är klassiker, och en av anledningarna kan vara att de har något viktigt att säga om livet.

En av mina personliga favoriter är Euripides pjäs Medea. Storyn är enkel: Jason är gift med Medea, han bedrar henne och hon hämnas genom att döda deras gemensamma barn.

Det låter som något vi kan läsa i tidningen alltför ofta, numera kallat familjevåld. Skillnaden är väl närmast att i de allra flesta fall är det mannen som dödar hustru och barn.

Av skäl jag inte ska gå in på här är jag omåttligt förtjust i karaktären Medea. Men något föredöme kan hon knappast sägas vara. Inte heller hennes man Jason är något att hänga i granen; han gör som så många av oss, sviker, fegar ur, försöker skylla ifrån sig.

Men det finns några i pjäsen som behåller förnuft och mänsklighet. Nämligen kören. När Medea genomför mordet på sina barn står kören där och försöker hindra henne. Men vad kan väl en kör göra mot en frontfigur. Hon hör, men lyssnar inte.

Men vi, sentida läsare, kan lyssna. Vi kan höra vad kören säger, vi kan leva med i Medeas förtvivlan, vi kan till och med försöka förstå Jason.
Men för att kunna göra det måste vi för en stund glömma oss själva, och i stället lyssna, lära, fråga.

Och vi ska lyssna till alla, frontfigur som doakör. Sedan, när vi har gjort det, kan vi foga in allt i vårt eget liv. Och förhoppningsvis bli lite klokare.

Robert Åsbacka