Brobyggare: Missbruk
Kommer ni ihåg Stig Larsson, författaren? Alltså inte han som skrev Millenniumtrilogin, utan den andre. Stig Larsson utan e debuterade med romanen Autisterna 1979, efter det kom en ganska lång rad diktsamlingar och romaner fram till år 2000.
Sedan tog det stopp. Och det var inte förlaget som sa nej, utan författaren själv som tog beslutet att det nu fick vara nog. Anledningen var att han visste med sig att inte kunna överträffa det han redan hade gjort.
Stig Larsson värderar sitt författarskap högt. Han säger själv att han med säkerhet värderar det högre än någon annan, och att han har läst vissa av sina egna böcker ett sextiotal gånger och för varje genomläsning lärt sig något nytt.
Ribban låg alltså högt, och när han i augusti 2000 tog beslutet att inte skriva mer var han trots allt nöjd med det han hade åstadkommit. Hans verk var, som han såg det, av bestående värde.
Nu har han ändå gett ut en ny bok. Den heter När det känns att det håller på ta slut, och på omslaget kallas den roman.
Boken är intressant, jag vet inte om den är bra. Troligen. Den känns i alla fall ärlig, ärligare än det mesta.
Men roman? Nja.
Så här skriver Stig Larsson alldeles i början av boken, där han så att säga gör upp ett kontrakt med läsaren:
”Jag vill bara att du verkligen ska förstå hur sårad jag kommer att känna mig om du inte tror på mitt ord. […] Okej, jag kan minnas fel, jag kan ha missuppfattat situationer. Men jag kommer aldrig att medvetet ljuga eller hitta på eller vad man nu vill kalla det.”
Stig Larsson skriver om sitt liv, men det allvarliga i boken sägs handla om missbruk, amfetaminmissbruk.
Det är nämligen så att han under nittiotalet, när han skrev några av sina viktigaste verk, använde amfetamin. Han nyttjade drogen i små doser för att kunna skriva. Med amfetaminets hjälp höll han sig vaken i långa perioder och fick också en skärpa han annars inte skulle ha fått. Så upplevde han det i alla fall.
Boken han nu har skrivit är tänkt att verka avskräckande; den som läser ska inse att det inte är någon bra idé att använda sig av amfetamin. Samtidigt säger Stig Larsson att han inte ångrar någonting. ”Snarare såg jag mig själv som en soldat”, skriver han, ”som med risk för liv och lem hade gjort min plikt.”
Man kan bli avskräckt, eller så tänka, ”vad fan, det kan i alla fall vara värt ett försök”. Men visst, det kan vara viktigt att belysa missbruk.
Men det missbruk jag personligen fäster mig vid är inte amfetaminet, utan användningen av ordet ”roman”. Och det är Bonniers som missbrukar det ordet. Det är inte första gången, de kallade också Lars Noréns dagböcker för roman för några år sedan. Förmodligen beror det i första hand på ekonomi; romaner förväntas sälja bättre. Men det kan också vara feghet. Man gömmer sig bakom genrebeteckningen om det skulle visa sig att texten leder till hot om åtal eller liknande.
Det är illa. Det är att devalvera genren. Romanen kan egentligen inte definieras, den kan se ut nästan hur som helst, men själva grundelementet är trots allt fiktion, det vill säga påhittade fakta eller händelser. Alltså precis motsatsen till det som Larsson säger i förordet till sin nya bok.
Om vi tar honom på orden är det ingen roman. Och är det en roman kan vi inte tro på vad han säger.
Så har vi då en författare som vädjar till sina läsare: ”Tro mig!”
Och en marknadsavdelning som lägger till ett litet: ”inte”.
Robert Åsbacka
