Vågar inte dricka vatten på arbetstid

Fackföreningsrörelsens kvinnor tågar genom Sri Lankas huvudstad Colombo under stekande tropisk sol. En kombinerad trum- och blåsorkester med rödgulklädda kvinnor spelar uppiggande melodier. En grupp bär en stor violett banderoll med texten ”Working Women Deserve Social Respect”, arbetande kvinnor förtjänar respekt i samhället.

– Det gäller kvinnans rättigheter. Därför tågar vi, säger Destina Dias Mawwar och Harjani Sasi som båda är med i Frihandelszonernas fackförbund.

Frihandelsfackets förbundssekreterare Anton Marcus kan berätta om kvinnornas utsatta ställning i Sri Lanka.

– En kvinna vid ett amerikanskt-lankesiskt företag skrev en dikt för en tidning där hon berättade om sitt dagliga liv – hur hon stiger upp på morgonen, tvättar sig och går till fabriken för att arbeta. När dikten publicerades fick hon sparken, berättar Anton Marcus.

Men facket drog arbetsgivaren inför rätta – och vann målet. Arbetsgivaren tvingades återanställa kvinnan. Fallet väckte på sin tid uppmärksamhet också i internationell press.

Kvinnoförtrycket tar sig groteska former. Inom frihandelszonerna finns företag där kvinnor inte vågar dricka vatten på arbetstid, något som är nödvändigt i synnerhet med tanke på det varma klimatet. Dricker man vatten måste man gå på toaletten, och toalettbesök dras av från den annars också låga lönen. Resultatet är att många kvinnor har blivit sjuka.

Tre timmars vila mellan arbetspassen

Destina Dias Mawwar arbetar som operatör vid klädföretaget Times Garments med 1 300 arbetstagare, majoriteten kvinnor. Produkterna är byxor och t-skjortor.

Destina förtjänar 7 500 rupier i månaden, vilket motsvarar ungefär 43 euro. Hon jobbar gärna övertid för att komma upp i drygt en euro mer i månaden. Hennes lön är så låg att hon inte betalar skatt till staten.

– Blir jag sjuk får jag varken lön eller något bidrag från samhället. Ibland är jag så trött att jag knappt orkar gå på jobb, berättar hon.

Skattefriheten har alltså ett högt pris.

Det finns ändå indirekta skatter på konsumtionsvaror som te och bröd. De fattigaste tvingas igen bära de tyngsta bördorna.

Destinas arbetsdag är lång och tung.

– Tyngst är nattskiftet. Vi har arbetsturer där man börjar sju på kvällen och jobbar långt in på natten beroende på mängden övertid. Ibland kan det hända att våra arbetspass ligger så nära varandra att vi bara har tre timmar vilotid innan morgonskiftet börjar.

Inte att undra på att Destina Dias Mawwar har en dröm.

– Tänk om jag kunde bli sjuksköterska och istället hjälpa andra, säger hon.

Harjani Sasi är kontrollör vid en textilfabrik i en frihandelszon i tamilområdet i norra Sri Lanka. Hennes månadslön inklusive bonus är 10 500 rupier, omkring 60 euro.

– Men min dagliga bussresa på 26 kilometer till och från jobbet kostar 3 000 rupier (cirka 17 euro) i månaden. De dagar jag inte arbetar får jag ingen lön alls.

Arbetstempot på fabriken är högt uppskruvat. Det ger trötta och slitna händer och ryggar.

– Vilka är alternativen? När jag var klar med skolan behövde jag genast ett jobb. För en ensamstående kvinna med bristfällig utbildning som jag fanns det inget annat alternativ än textilfabriken, konstaterar Harjani.

Därför söker sig många underbetalda och dåligt utbildade kvinnor bort från Sri Lanka, bland annat till Mellanöstern för att bli städare.

Jobbar mer än lagen tillåter

Även män kan ha det kämpigt i Sri Lanka. Anton Perera tillhör United Federation of Labor, den förenade arbetarfederationen. I 23 år arbetade han som tvåltillverkare för det multinationella företaget Unilever.

– I Colombo hade Unilever en tvättmedelsfabrik. För två år sedan beslöt företaget att koncentrera all sin produktion till staden Horana, 45 kilometer från Colombo. I samband med flytten utkontrakterades vissa produkter, bland annat tvåltillverkningen. Man lovade vackert att vi skulle få hålla våra jobb, berättar han.

Men så gick det inte. Halva personalen, 300 arbetstagare, fick sparken. Anton Perera, som hade organiserat det fackliga arbetet på fabriksgolvet, hörde till de avskedade.

Förhållandena vid fabriken i Horana är inte avundsvärda.  Arbetslagstiftningen säger att gränsen för övertidsarbete går vid 45 timmar i veckan, men i Horana jobbar man upp till 48 timmar.

Svårt för arbetstagarna i frihandelszonerna

I Sri Lanka infördes frihandelszoner av regeringen i slutet av 1970-talet för att stimulera landets ekonomi.  Zonerna erbjöd förmånliga villkor för företagen men låga löner och osäkra arbetsförhållanden för arbetstagarna.

– 1982 grundades ett fackförbund för frihandelszonerna. Då var vi 17 medlemmar. I dag är vi 19 000. Organisationsprocenten är 14, berättar Anton Marcus som är förbundssekreterare vid Free Trade Zones and General Services Employees Union (FTZGSE), fackförbundet för frihandelszoner och allmän service.

Av medlemmarna är 80 procent kvinnor. Många kommer från landsbygden och har jordbrukarbakgrund. Efter avslutad skolgång går de genast på jobb, ofta till textilfabrikerna.

I början stötte facket på hårt motstånd i frihandelszonerna.

– Många fick sparken eller mördades. Jag blev både mordhotad och kastad i fängelse, berättar Anton Marcus.

Det multinationella industriföretaget Trelleborg förbjöd facklig organisering.

– Efter en femton dagar lång strejk och påtryckningar från både arbetsgivarna och facket vid Trelleborg i Sverige fick vi verka fritt.

”Klyftorna ökar”

Inbördeskriget mellan den singalesiska regeringen och tamilgerillan avslutades 2009.

– Vi motsätter oss både tamilterrorism och singalesisk extremnationalism. Bland våra medlemmar finns både singaleser och tamiler, framhåller Anton Marcus.

Enligt grundlagen är Sri Lanka en ”demokratisk socialistisk republik”.

– Men det är bara ett namn. I verkligheten bedriver regeringen en neoliberal politik som ökar klyftan mellan fattiga och rika, anser Kusal Perera som är fackligt-politisk rådgivare.

Han kritiserar regeringens ständiga låntagning.

– Landets ekonomi har byggts upp på lån speciellt från Kina men också från EU. Stigande kostnader äter upp våra löner. Detta är ohållbart, säger Kusal Perera.

I Sri Lanka förtjänar en industriarbetare inom den privata sektorn i medeltal 12 000 rupier i månaden, vilket motsvarar knappt 70 euro. Med övertidsjobb blir medellönen omkring 80 euro. Minimilönen är ungefär 38 euro. Lönerna är skattefria upp till cirka 285 euro i månaden. I stället finns det indirekta skatter på konsumtionsvaror.

Henrik Helenius