Brobyggare: Personliga segrar och nederlag för alla

Samma veckoslut som alla dessa besvikelser avlöste varandra hände det trots allt något avgörande. Det kanske inte väckte några nationella rubriker, ingen storm av uppmärksamhet, men det var övervägande mera positivt än det mesta som hänt denna vår. Min kusin gifte sig ungefär samtidigt som Krista gjorde sin ding-dong på scenen. Hon kysste sin äkta man inför ungefär femtio släktingar i en kyrka som inte var fullsatt, men glädjen hos alla som var närvarande gick inte att ta miste på. Den kyssen, i motsats till Kristas, var början på något stort. Ett helt liv tillsammans. En kyss med verklig betydelse. Ett löfte som inte var publikfriande men som band två hjärtan samman. Många grät lite, men av en helt annan orsak än hockeyfansen samma kväll.

Äktenskapet har troligen sällan varit en lika omdiskuterad institution som den är just nu. Den är ett vara eller icke vara för en stor mängd människor världen över, inte minst för dem som fortfarande inte får gifta sig vare sig borgerligt eller kyrkligt. Människor vars kärlek bedöms som oäkta, inte värd en välsignelse, eller rent av samhällsfientlig. Krista Sigfrids sade att hon med eurovisionskyssen ville stödja kampen för samkönade äktenskap. Möjligen kom hon på idén för sin gest i efterhand, efter att själva låten ”Marry Me” hade kritiserats för att vara gammaldags, bakåtsträvande och anti-feministisk. Kyssen var möjligen en påklistrad gimmick som trots allt inte ledde till önskat resultat.

Michel Foucault beskriver äktenskapet som borgerlighetens sätt att legitimera sin syn på sexualiteten, ett sätt att påtvinga alla i samhället sin syn på detsamma. Jag är benägen att hålla med. Sällan har den äktenskapliga institutionen verkat mera bräcklig och rent av onödig än i dessa dagar då den cementerade synen på kön och sexualitet skakas i grunden. Vi lever mitt inne i en ny sexuell revolution vars utgång ännu är osäker.

Den traditionella monogamin som är alla heterosexuella och även en hel del homosexuella parförhållandens ledstjärna skapar ofta mera olycka än lycka. Vi skiljer oss mera än någonsin. Barn delas upp mellan familjehalvor. Vi ifrågasätter också vad som är bäst för dessa barn; att leva i en olycklig familj med två föräldrar som visserligen bor under samma tak men kanske inte är desto mera närvarande för det, eller att slussas mellan två hem där föräldrarna förhoppningsvis är lyckligare.

Var och en får själv välja hur man får bitarna av livspusslet att passa ihop. Vad barn tar skada av utvisar tyvärr tiden. Min kusin och hennes make steg inte fram till altaret med ett misslyckande i tankarna. Krista hade troligen inte räknat med en nästintill jumboplacering när hon klev upp på Eurovisionsscenen. Hockeylejonen kämpade för en seger ända in i det sista. Det som görs med bästa avsikt kan inte räknas som ett misslyckande, även om utgången är annan än den önskade. Varje äktenskap som ingås är en personlig seger för dem som har satt äktenskapet som livsmål, och varje skilsmässa är en tragedi som lämnar livslånga spår i de inblandade. Så låt oss fortsätta med att gifta oss och skilja oss, med att ge varandra löften, med att älska högt och lågt och till höger och vänster – homo, hetero, trans och bi.

Johanna Holmström