Deltid eller visstid betyder ökad risk för fattigdom
En tredjedel av kvinnorna och en femtedel av männen inom FFC-branscherna jobbar antingen deltid eller visstid, enligt FFC:s barometer över arbetsvillkor. De hör till en utsatt grupp på arbetsmarknaden, också ekonomiskt.
– Fattigdomsrisken är nästan fyrfaldig för deltidsanställda när man jämför med heltidsanställda, och för visstidsanställda när man jämför med fastanställda, berättar Merja Kauhanen som är vikarierande forskningschef vid Löntagarnas forskningsinstitut.
Som låginkomsttagare eller fattiga räknas personer som bor i hushåll där de disponibla inkomsterna per konsumtionsenhet är under 60 procent av den nationella medianinkomsten. Det betyder att låginkomstgränsen för ett enpersonshushåll år 2013 var 1 190 euro netto i månaden.
Fattigdomsgraden bland hela befolkningen var knappt 13 procent år 2013. Bland löntagare inom arbetaryrken var fattigdomsgraden drygt fyra procent, vilket är högre än bland tjänstemän och akademiker.
– Fattigdomsgraden är trots det högre bland företagare, speciellt bland enmansföretagare och lantbruksföretagare, än bland löntagare.
Dessutom måste man komma ihåg att fattigdomsgraden bland arbetslösa, pensionärer och studerande är klart högre än bland löntagare och företagare, påpekar Merja Kauhanen.
Av de arbetslösa var nästan 46 procent fattiga år 2013.
– Bland löntagarna är fattigdomsrisken störst för ensamstående med minderåriga barn.
Var femte kvinna jobbar deltid
Andelen arbetstagare som jobbar visstid har hållits relativt konstant de senaste årtiondena, medan deltidsarbete har blivit betydligt vanligare.
Högst andel deltidsanställda finns det inom handeln samt hotell- och restaurangbranschen. Numera jobbar nästan 20 procent av de kvinnliga löntagarna deltid, medan drygt nio procent av männen gör det.
Också inom FFC-branscherna är andelen kvinnor som jobbar deltid 20 procent – och i FFC:s senaste barometer över arbetsvillkor uppgav ungefär hälften av dem att de hellre skulle jobba heltid.
De som ofrivilligt jobbar deltid upplever ofta att deras arbetslivskvalitet är sämre. Det visar forskning som Merja Kauhanen har varit med om att göra.
– Osäkerheten är större. Deras möjlighet att påverka, utveckla sitt kunnande och avancera i karriären är sämre än för heltidsanställda, och de har svårare att få gå utbildning som arbetsgivaren betalar. Dessutom upplever de ett större hot om arbetslöshet.
De som ofrivilligt jobbar deltid hoppas att deras ställning i arbetslivet skulle förbättras – till exempel att de skulle få jobba fler timmar – men i själva verket kan deras ställning försvagas när de har sämre möjligheter att utvecklas.
Jämställdhetsproblem
Att det har blivit vanligare med deltidsjobb kan enligt Merja Kauhanen förklaras med förändringar som beror dels på arbetsgivarna, dels på arbetsgivarna. Arbetsgivarnas behov av deltidsanställda har ökat bland annat som en följd av förlängda öppethållningstider och konjunktursvängningar. Därtill har branschstrukturen förändrats så att en allt större del av jobben finns inom servicesektorn.
– Men samtidigt har lagändringar också förbättrat arbetstagarnas möjligheter att kombinera jobb och familj, i och med den partiella föräldrapenningen och den partiella vårdpenningen.
Utvecklingen är ändå bekymmersam ur ett jämställdhetsperspektiv, eftersom deltidsjobb är så mycket vanligare bland kvinnor än bland män. Dessutom finns deltidsjobben framför allt inom låglönebranscherna.
– Vad kan vi göra för att minska klyftorna när det till exempel gäller deltidsanställdas tillgång till utbildning? frågar sig Merja Kauhanen.
