Alla vinner på ett tidigt ingripande
I en läcker guide presenteras Åbos modell för att aktivt stöda arbetsförmågan, och göra det i tid. Förmannen ska ingripa om en arbetstagare visar tecken på att inte må bra, att inte hänga med i arbetet eller att vara sjukskriven ofta.
Var tredje sjukskrivning är klart kopplad till verksamhetskulturen på jobbet, enligt Keva, som har hand om offentligt anställdas pensioner. Även om sjukfrånvaron för de 12 000 anställda i Åbo ligger på genomsnittet så kostade sjukfrånvaron staden hela 16,9 miljoner euro år 2011. Räknas förtidspensioner med stiger summan till 21,1 miljoner.
– I Åbo har vi en lägre tröskel än sjukförsäkringslagens 30 dagar. Vi börjar utreda sjukfrånvaron om någon är borta fem gånger, totalt i mer än 20 dagar. Vi vill gå in tidigt. Det kan ju vara så att problemen har sin rot i arbetsgemenskapen, säger Vuokko Puljujärvi-Seila.
Ett pilotprojekt inom åldringsservicen med 2000 anställda våren 2012 gav riktlinjer för stadens strategi. De 80 förmännen utbildades, liksom de i personalen som är verksamma inom arbetarskyddet och verksamheten för välbefinnande. Utbildningen har breddats till hela staden. Utbildning och information är a och o, och Vuokko Puljujärvi-Seila besöker som bäst stadens olika verk. Möten ordnas också för andra intresserade, både ledning och personal.
– Reaktionerna har i huvudsak varit positiva även om en del förmän förskräckts över att arbetsbördan ökar. Arbetstagarna var först lite på sin vakt och undrade om det är sjukfrånvaron som ska övervakas. Jag betonar att det först och främst gäller att bry sig om varandra, säger hon.
Med morot från ord till handling
För arbetsgivaren finns en morot inbyggd i den reviderade sjukförsäkringslagen från 2011. När en modell för aktivt stöd tagits i bruk ersätts arbetsgivaren med 60 procent för företagshälsovårdens lagbestämda tjänster, i stället för normala 50 procent.
Med 12 års erfarenhet som arbetarskyddsfullmäktig på heltid inom socialsektorn är Vuokko Puljujärvi-Seila, som också sitter i JHL:s styrelse och arbetsutskott, mer än nöjd över att Åbo äntligen går från ord till handling. Många andra städer och företag runtom i Finland har nu gjort det samma.
– Alltför ofta lyfts personalen fram som den viktigaste resursen i festtalen utan att man rent konkret gör större satsningar, säger hon.
Smärtpunkterna i Åbo ligger främst i arbetsmängd, fördelning av arbetet, motsättningar i arbetsgemenskapen och problem med inomhusluften. I viss mån också i osakligt bemötande.
Åbo definierar välbefinnande i arbetet som en kompott av arbetstagarens hälsa och kunnande, arbetet, arbetsgemenskapen, arbetsmiljön, ledningen och verksamheten på arbetsplatsen.
– Allt detta påverkar vår hälsa. Vi kan själva påverka arbetet genom vår attityd och motivation, vårt yrkeskunnande och vår funktionsförmåga, säger Vuokko Puljujärvi-Seila.
Hon lyfter fram organisationspsykolog Pekka Järvinens modell för en fungerande arbetsgemenskap. Grundpelarna utgörs av en organisation och ledning som stöder arbetet, klara direktiv om arbetet, gemensamma spelregler, öppen kommunikation och kontinuerlig utvärdering av verksamheten.
Arbete och arbetsförmåga möts
I sin modell har Åbo klart skissat upp agerandet – att se och diskutera problemen under stödsamtal, kartlägga dem och gemensamt komma överens om hur problemen ska lösas samt att stöda, följa upp och utvärdera. Kort och gott, att se om jobb och arbetsförmåga möts.
Stödsamtal ska också hållas efter en längre frånvaro från jobbet, som mammaledighet, studieledighet eller alterneringsledighet. Inför ett stödsamtal får arbetstagaren 1–3 dagar att förbereda sig. Stödsamtalen dokumenteras. Vid behov kan också hälsovården och arbetarskyddet med flera kopplas in.
Vuokko Puljujärvi-Seila betonar att arbetstagaren också har rätt att själv be om ett stödsamtal. Ge akt på larmsignalerna själv. Om en person har problem kan det vara skäl att se över hela arbetsgemenskapen.
– För oss alla gäller det att komma ihåg att ett tidigt ingripande och aktivt stöd hjälper för en viss tid. Försämras arbetsförmågan permanent är det en helt annan process, och då måste stödet vara effektiverat, understryker hon.
Närvårdare blev sekreterare
Om arbetstagaren inte kan återgå till sitt gamla jobb bör andra alternativ övervägas, till exempel lättare jobb under en tid eller omskolning. Så har Åbo stad också gjort tidigare. Sari Raappana arbetar sedan två år som sekreterare för servicechefen vid stadens åldringsservice.
Efter att Sari arbetat som närvårdare i hemvården i 13 år sade hennes rygg ifrån. Två försök med rehabilitering gjordes, sedan konstaterade rehabiliteringsläkaren att ryggen inte höll för tunga lyft i hemvården.
– Som 37-åring tyckte jag att jag var för ung att bli pensionär. Med stöd från Keva och efter ett års studier på heltid avlade jag sekreterarexamen inom social- och hälsovården, berättar Sari Raappana som är helnöjd med sitt nya jobb.
Ingegerd Ekstrand
