Äkta förhandlingar ger flexibilitet
Regeringen vill ha fler avtal där man lokalt på arbetsplatserna kommer överens om bland annat löner och arbetsvillkor. Framför allt vill regeringen göra det lättare för icke-organiserade arbetsgivare göra lokala avtal. Det kom fram när regeringens utredningsman Harri Hietala i oktober presenterade sin rapport om lokalt avtalande.
Facket påpekar ändå att det finns en risk för dumpade arbetsvillkor om det blir möjligt att avtala om lägre löner än vad kollektivavtalen fastställer.
– Arbetsvillkoren skulle göras till en del av priskonkurrensen. Följderna är lönedumpning och försämrad trygghet för löntagarna, varnar Matti Tukiainen som är arbets- och näringslivsdirektör på Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC.
Eftersom det inte finns lagstadgade minimilöner i Finland, är det de allmänt bindande kollektivavtalen som ska skydda arbetstagarna mot lönedumpning. Därför framhåller FFC att politikerna inte får tumma på kollektivavtalens allmänt bindande verkan.
Enligt utredningsmannen Harri Hietala skulle det vara bäst om arbetsmarknadsparterna sinsemellan kan göra det möjligt med lokala avtal ”i alla centrala frågor” i kollektivavtalen. Om parterna inte gör det kan regeringen lagstiftningsvägen driva igenom förändringarna.
FFC säger sig vara beredd att ge icke-organiserade företag större möjligheter att lokalt avtala om bland annat arbetstid, men understryker samtidigt att lokalt avtalande inte utvecklas genom tvång, utan genom frivilliga förhandlingar.
– Man måste se till att samma skyldigheter gäller för både icke-organiserade och organiserade företag. Förtroendemännens rättigheter måste garanteras och det måste finnas klara tillvägagångssätt för att lösa konflikter, betonar Matti Tukiainen.
Förhandlingar – inte diktat
Magnus Salmela är avtalsexpert på Metallförbundet och han påpekar att det i teknologiindustrins kollektivavtal finns över fyrtio frågor som man kan avtala om lokalt. Det går alltså redan nu att komma överens om flexibla arrangemang som båda parterna tjänar på.
– Ett bra exempel är ersättningen för pekkasdagarna, alltså arbetstidsutjämningen, som enligt kollektivavtalet ska betalas ut i samband med varje lön. Det har ändå visat sig att det är bättre när man lokalt har kommit överens om att ersättningen betalas ut när man håller sin pekkasdag, säger Magnus Salmela.
Han berättar att många frågor som man först har avtalat om lokalt har visat sig fungera så bra att de har spridit sig och till slut tagits med i kollektivavtalen.
Det största hindret mot lokala avtal är inte kollektivavtalen utan förhandlingskulturen inom företagen.
– Lokala avtal går ut på att man tillsammans kommer överens om någonting. Inte att arbetsgivaren säger ”så här gör vi” och så är det klart med det. Jag vill påstå att de arbetsplatser där man faktiskt har en äkta förhandlingskultur är lätt räknade, säger Magnus Salmela.
Arbetsgivaren bryter mot avtal
En enkät som Finlands Näringsliv EK nyligen gjorde bland sina medlemsföretag visar att 86 procent har nått flexibla överenskommelser gällande arbetstiden och att 60 procent har gjort avtal som gäller lönen. Företagen anser ändå att det största hindret mot lokala avtal är löntagarnas negativa inställning.
Arbetstagarna är av annan åsikt – i en enkät som FFC publicerade i vintras ansåg en tredjedel av förtroendemännen och arbetarskyddsfullmäktige att arbetsgivaren under det gångna året hade brutit mot lagar och avtal.
Många av dem som svarade på enkäten uppgav att arbetsgivaren utan att diskutera med arbetstagarna hade ändrat sin tolkning av överenskommelser, eller rentav ensidigt har skrivit om eller skrotat lokala avtal. Det är också ett agerande som Magnus Salmela på Metallförbundet känner igen.
– Det har visat sig att när det stramar till sig i någon fråga på arbetsplatsen så har arbetsgivaren hotat med att riva upp något helt annat och välfungerande lokalt avtal om inte den nya frågan går igenom, säger han.
Förtroendemännen behöver stöd
95 procent av företagen i Finland sysselsätter mindre än tio personer. Inom FFC:s branscher saknas en förtroendeman eller motsvarande arbetstagarrepresentant på ungefär hälften av de här små arbetsplatserna, visar en färsk medlemsenkät.
– På många små arbetsplatser är man också rädda för att börja förhandla om lokala avtal, säger Magnus Salmela.
För att arbetstagarna ska kunna förhandla lokalt måste de få insyn i företagets verksamhet, men också utbildning och stöd från fackförbundet. Sverige och Tyskland framställs ofta som förebilder, men Magnus Salmela påpekar att förbunden har förhandlingsrätt i de länderna.
– Om det blir vanligare med lokala avtal i den bemärkelsen som i Sverige och Tyskland så betyder det ju att förtroendemännen på arbetsplatserna måste få hjälp och stöd från förbunden. Våra förtroendemän har inte den utbildning eller kunskap som omfattande lokala förhandlingar skulle förutsätta, säger Magnus Salmela och påpekar att den svenska modellen bygger på att man centralt gör upp en ram och sedan lokalt skräddarsyr detaljerna.
Mer inflytande
Också regeringens utredningsman Harri Hietala anser att arbetstagarnas inflytande måste stärkas om det ska bli vanligare med lokala avtal. Därför föreslår han bland annat att det vid alla företag med minst 100 anställda ska bli obligatoriskt med en personalrepresentant i företagets ledningsgrupp, styrelse eller förvaltningsråd. I dag är gränsen 150 anställda.
Finlands Näringsliv EK skriver ändå i ett pressmeddelande att det är ”omöjligt att förstå och godkänna” ett sådant förslag. Det ställningstagandet gör väl knappast arbetstagarsidan mer välvilligt inställd till lokala förhandlingar.
Jonny Smeds och Johan Lund
