Man sparar inte pengar genom att försämra vårdgarantin, utan kostnaderna och problemen med arbetsförmågan kommer att öka

Regeringen planerar att försämra vårdgarantin inom primärvården genom att förlänga tidsfristen för när man har rätt att få icke-brådskande vård från två veckor till tre månader. Det här antar regeringen att ska leda till besparingar på 95 miljoner euro per år. Dessutom föreställer man sig att hälsovårdspersonalen ska räcka till bättre inom den offentliga sektorn. Remisstiden för regeringens utkast till proposition har precis löpt ut.

Fackcentralen FFC anser att det är mycket problematiskt att regeringen planerar att försämra vårdgarantin inom primärvården.

– Konsekvenserna blir sannolikt raka motsatsen till de mål som har skrivits in i utkastet till proposition. I stället för att man uppnår de besparingar man förväntar sig, kan skrotandet av vårdgarantin medföra ökade kostnader för välfärdsområdena, den sociala tryggheten och arbetsplatserna, säger FFC:s sakkunnigläkare Riitta Työläjärvi.

Det måste bli lättare att få vård, inte svårare

I Finland är kötiderna till läkare och andra primärvårdstjänster för långa och det är också svårare än i många andra europeiska länder att få vård. I många länder kan man i icke-brådskande fall få besöka en läkare inom ett par dagar eller rentav samma dag. Det finns också en kontinuitet inom vården.

– Att det dröjer så länge innan man kan få vård kan leda till att hälsotillståndet förvärras, att arbetsoförmågan blir långvarig och svårare att åtgärda eller att man drabbas av ytterligare sjukdomar och komplikationer.

Det är inte alltid lätt att bedöma hur brådskande vårdbehovet är. Patienten kan ha svårt att beskriva sina symtom på en webblankett eller per telefon. Även om vårdbehovet har bedömts vara icke-brådskande, borde väntetiden för att få vård förkortas i stället för att förlängas. När folk köar för att få vård kan det leda till ökade kostnader för läkemedelsersättningar, sjukdagpenningar och längre perioder av arbetsoförmåga.

– När folk blir tvungna att vänta på de tjänster de behöver kan sådana sjukdomar som det skulle ha gått att förebygga i stället bli allvarligare. Det leder till ökade kostnader för både arbetsgivarna och samhället, för att inte tala om vilket mänskligt lidande det orsakar.

Innehållet i den sjukvård som arbetsgivarna frivilligt kan erbjuda sin personal via företagshälsovården varierar, och alla arbetsgivare erbjuder överhuvudtaget inte sjukvårdstjänster. Man kan alltså inte räkna med att företagshälsovården tar hand om tjänsterna för dem som är i arbetslivet.

Det blir svårare för arbetslösa att få jobb om vårdgarantin försämras

En del av de arbetslösa har olika problem med hälsan och arbetsförmågan. I synnerhet när arbetslösheten blir långvarig försämras ofta arbetsförmågan. De arbetslösa är i praktiken helt beroende av offentliga tjänster. De använder redan nu social- och hälsovårdstjänster samt rehabiliteringstjänster i mindre utsträckning än vad de borde med tanke på sitt hälsotillstånd. Om vårdgarantin försämras blir det ännu svårare för arbetslösa att få tillgång till de tjänster som de behöver. Då kommer troligtvis också problemen med hälsan och arbetsförmågan att förvärras.

– Samtidigt minskar sannolikheten att de arbetslösa hittar jobb och då lyckas inte regeringen höja sysselsättningsgraden på det sätt som den strävar efter, påpekar Riitta Työläjärvi från FFC.

Regeringens åtgärder för att skrota välfärdstjänsterna drabbar i synnerhet familjer med låga inkomster, med många arbetslöshetsperioder och hälsoproblem.

– Regeringen har redan försämrat utkomstskyddet för arbetslösa och bostadsbidraget, och håller på att sänka nivån på sjukdagpenningarna, läkemedelsersättningarna och basservicen samt höja klientavgifterna inom hälsovården. Allt det här är åtgärder som ofta drabbar samma personer och familjer, vilket gör det mycket svårare för arbetslösa som har blivit sjuka att tillfriskna och återgå till arbetslivet.

Vill regeringen att det ska bli vanligare med privata försäkringar?

Om det behövs laboratorie- och bilddiagnostik för att utreda symptomen, stiger den totala kostnaden för ett enda besök inom den privata sektorn snabbt till flera hundra euro. Låg - och medelinkomsttagare har inte råd att betala sådana kostnader.

– När vårdgarantin inom den offentliga sektorn försvagas, övergår de människor som har råd att betala i större utsträckning till att använda privata tjänster. Det ska dock också i framtiden vara den offentliga sektorn som har huvudansvaret för hälsovårdstjänsterna, betonar Riitta Työläjärvi.

Om vårdgarantin försvagas kommer sannolikt också de privata hälsoförsäkringarnas popularitet att fortsätta att öka i allt snabbare takt. Innehållet i de här försäkringarna regleras inte i lag och det är vanligt att försäkringarna inte gäller behandlingen av sjukdomar som har konstaterats innan försäkringen togs. Alla beviljas inte en privat hälsoförsäkring på grund av att de har en viss sjukdom eller många sjukdomar – eller också kan försäkringen bli väldigt dyr.

– Att man driver vårt system mot en situation där det krävs en privat hälsoförsäkring för att få basservice är oskäligt och försvagar jämlikheten, påpekar Työläjärvi.

Hälsovårdspersonalen inom den offentliga sektorn blir utmattad

I regeringens utkast till lagförslag står också att ett mål är att lindra personalbristen inom den offentliga sektorn. I praktiken kommer det troligtvis att gå precis tvärtom: när det dröjer längre innan patienterna får vård och problemen förvärras, blir arbetet inom den offentliga vården allt tyngre och mer belastande för personalen.

– När de patienter som har råd att betala själva eller med hjälp av försäkringar övergår till att använda privata tjänster, behövs det mer personal inom den privata sektorn. Då kan de privata företagen locka över arbetstagare med bättre lön och anställningsvillkor, vilket ytterligare förvärrar personalbristen inom den offentliga sektorn.

Det finns bra sätt att spara inom social- och hälsovården

Det är viktigt att få hälsovårdstjänsterna att fungera bättre och göra dem mer kostnadseffektiva. Men man uppnår inte det här genom att försämra vårdgarantin för basservicen.

I stället borde man till exempel förbättra kontinuiteten i vården och satsa på långvariga vårdrelationer med hjälp av en modell med egenteam. Man måste utnyttja allt det kunnande som finns inom alla yrkesgrupper, och arbetsfördelningen inom social- och hälsovården måste utvecklas vidare. Man måste också se till att datasystemen fungerar och att registreringen av uppgifter sker snabbare.