Tuire Santamäki-Vuori utvärderar avtalsrundan: Bättre att facket självt ser över spelreglerna
FFC:s fullmäktige sammanträder i Kiljavainstitutet den 23 och 24 november. Mötet öppnades av fullmäktiges ordförande Tuire Santamäki-Vuori, vars tal finns här nedan.
Höstens avtalsrunda på förbundsnivå lider mot sitt slut. Om man ser till medieuppmärksamheten var Tehys hot om arbetskonflikt i kommunsektorn rundans mest betydelsefulla händelse. Det faktum att sjukskötarna förde fram sina krav med sådant eftertryck bottnade inte endast i de löften om rejäla lönehöjningar som hade getts inför riksdagsvalet, utan också i medborgarnas oro över de offentliga tjänsternas trångmål och missnöjet med löntagarnas ställning i de kvinnodominerade branscherna. Det som plågar arbetstagarna är att lönerna släpar efter, att snuttjobb används i betydande utsträckning och att personalresurserna är för små i förhållande till uppgifterna. När man sedan till allt detta lade det skuldbeläggande pratet om att den offentliga sektorn vore ineffektiv, var kvinnornas mått rågat. Det uppdämda missnöjet tog sig med frenesi utlopp i valet och bland Tehys medlemskår.
När de båda tvistande parterna och deras beslutande organ på måndagen godkände förlikningsnämndens förlikningsbud besparades landet en tung arbetskonflikt och de risker som den hade medfört för patientsäkerheten. I fråga om löneförhöjningarna motsvarar Tehy-avtalet för de två första årens vidkommande tämligen exakt de höjningar som de övriga organisationerna redan tidigare hade kommit överens om för vårdarna i den kommunala sektorn. De lokala och andra potter som parterna kom överens om för åren 2010 och 2011 påminner om ett löneprogram och de uppgår allt som allt till ungefär 3-5 procent, beroende på hur personalstyrkan i social- och hälsovården utvecklas från år 2006 till 2010. Resten av kommunsektorn förhandlar om sitt arbets- och tjänstekollektivavtal i början av år 2010.
Lönerna släpar efter i hela den offentliga sektorn, och vårt mål är avancera i faser och turvis i avsikt att korrigera lönerna i de olika yrkesbranscherna. Redan nu är det klart att lönerna för personalen i vård- och omsorgsuppgifter under de närmaste åren stiger något snabbare än lönerna i andra yrkesbranscher, överensstämmande med det som JHL gick in för när vi gjorde våra förberedelser för denna avtalsrunda. Min egen bedömning är att Tehys fyraåriga avtalsuppgörelse inte leder till att sjukskötarna drar ifrån i jämförelse med andra motsvarande uppgifter i kommunbranschen. Om det uppstår skillnader, sker det som en konsekvens av löneglidningar föranledda av konkurrensen om arbetskraft, inte av de avtalade påslagen.
Det är inte fråga om att avtalssystemet skulle vara stelt eller om att lönerna på ett konstgjort sätt skulle vara fastkedjade vid varandra. Saken är den att man i den kommunala sektorn redan har tagit i bruk ett lönesystem som bygger på arbetsuppgifternas svårighetsgrad på basis av vilken grundlönerna fastställs. I avsikt att främja lönejämställdheten mellan kvinnor och män har vi uppställt som mål att sådana lönesystem under de närmaste åren tas i bruk på ett heltäckande sätt på den finländska arbetsmarknaden.
Att arbetstvisten politiserades både före valet och därefter har varit till skada för en lidelsefri handläggning av frågeställningen. I detta skede då löneuppgörelsen i kommunsektorn till alla delar är klar, är det nödvändigt att även staten med sina egna finansieringsbeslut stödjer kommunernas möjligheter att reda sig. Personalkostnaderna måste finansieras med kommunala och statliga skattemedel. De skall inte finansieras genom permitteringar eller uppsägningar av personal eller genom outsourcing av funktioner så att dessa införskaffas där anställningsvillkoren är sämre. Inte heller förhöjningar av klientavgifterna är en gångbar finansieringsmetod. Klientavgifterna är redan nu rätt höga och de drabbar allra hårdast personer som har små inkomster eller som är sjukliga. I en del kommuner är den ekonomiska situationen ohållbar och alltfler kommuner planerar att permittera sin personal: Man står i begrepp att finansiera löneuppgörelsen ur arbetstagarnas egen fick. Det kan vi inte gå med på.
Det faktum att jag inför FFC:s fullmäktige framför ännu några iakttagelser om Tehys enskilda arbetstvist, beror på att denna möjligtvis kan få långtgående följder. Dessa gäller både konfliktmetoder och lösningen av arbetstvister liksom också avtalssystemet och grunderna för lönebildningen.
Strejkrätten är en grundrättighet i arbetslivet. I akt och mening att värna dess okränkbarhet har arbetsmarknadsorganisationerna tillsammans kommit överens om spelregler vilka parterna i en arbetstvist har förbundit sig att efterleva. Arbetsmarknadsorganisationerna har således med sina egna åtgärder underbyggt arbetskonflikternas godtagbarhet genom att sinsemellan avtala om gränserna för konfliktåtgärderna så att människors liv och samhällets kritiska funktioner i alla lägen är säkerställda.
Då Tehy valde att gå in för massuppsägningar som medel för sin arbetskonflikt, var organisationen inte beredd att förhandla om några som helst gränser för konfliktåtgärderna, utan tvärtom koncentrerade den sitt hot mot sjukvårdens kritiska funktioner. Hänsynslösheten i förhållande till de spelregler som arbetsmarknadsorganisationerna gemensamt har kommit överens om, tvingade samhället att skydda sig genom att tillgripa andra försiktighetsmått. Upp till ytan flöt samtidigt de av arbetsgivarna omhuldade förslagen om att med lagstiftning begränsa konfliktmetoderna och att i fortsättningen kanske också införa tvångsförlikning som lösningsmetod i arbetstvister. Det behövs en översyn av spelreglerna, eller av hur parterna förbinder sig till dem. Det är bättre att vi gör översynen själva än att vi låter andra agera.
Tehy förde under sin arbetskonflikt också ett skickligt informationskrig och använde sig av uppseendeväckande karnevalistiska medel. Den breda uppslutningen bakom konfliktåtgärderna och medieoffentligheten samt den förlikningsuppgörelse som man uppnådde ställd inför ett omfattande hot, kan leda till krav på att ta i bruk militanta åtgärder i fackförbundens intressebevakning. Det är med tanke på fackföreningsrörelsens ställning skäl att dryfta hur ett verksamhetssätt som så starkt avviker från nuvarande praxis, skulle inverka på fackföreningsrörelsens understöd, anseende och inflytande i samhället. Skulle följden bli en resultatrik intressebevakning eller en högljudd och synlig men allt svagare fackföreningsrörelse?
Riksförlikningsman Juhani Salonius höll vid kommunsektorns arbetsmarknadsseminarium i Raumo i juni ett anförande om principerna för och erfarenheterna av förlikningsverksamheten. Salonius uttalade en varning om att man förutom att skada förhållandet mellan parterna också i vidare bemärkelse skulle skada avtalssystemets trovärdighet, ifall någon genom att hota med arbetskonflikt krävde avvikelser från branschens avtalssystem och vedertagen tillämpningspraxis eller krävde att de övriga huvudavtalsparterna skulle förbigås. Salonius varning ledde inte till att man skulle ha försökt undvika dessa risker. Alla nämnda fel begicks i arbetstvisten i hälsovårdsbranschen.
Parterna kom i förlikningsuppgörelsen också överens om en lokal justeringspott för år 2011, vilken kan uppgå till 0 procent, 1 procent eller 2 procent beroende på hur personalstyrkan i den kommunala social- och hälsovården utvecklas. Mycket riktigt bör man i alla branscher målmedvetet eftersträva att förbättra effektiviteten, och personalen bör belönas när effektiviteten förbättras. Den öppning som Tehy har åstadkommit betyder dock att frågan om en hållbar förbättring av effektiviteten stympas och förvandlas till enbart en fråga om att sanera personalstyrkan. Målet är enbart att bli kvitt personal, i stället för att förbättringen av effektiviteten skulle styras av tanken på att få till stånd förnuftigare verksamhetsformer och att få personalen att ge sitt bästa. De fel som har begåtts då produktivitetsprogrammet i statsförvaltningen har kommit igång, upprepas nu i kommunernas social- och hälsovård.
Just i dessa branscher har arbetstagarna plågats inte endast av de små lönerna utan också av personalstyrkans otillräcklighet i många arbetsorganisationer. Känslan av att arbetet är meningsfullt har försvunnit till följd av att arbetstagarna inte har förutsättningar att göra sitt arbete så väl som deras egen arbetsetik och de servicebehövande skulle kräva. Man kan bara ana hur det känns för dessa människor att man som villkor för korrigeringen av avlöningen har avtalat om att ökningen av personalstyrkan skärs ned i förhållande till det förutsedda personalbehovet. Under de senaste åren har den årliga tillväxten uppgått till i genomsnitt 1 500 personer. Utbetalningen av hela justeringspotten på 2 procent år 2011 förutsätter att personalstyrkan inte alls växer under fyra års tid.
Bästa FFC-fullmäktige, på detta fullmäktigemöte sätter vi också igång en gemensam diskussion om vår rörelses framtid. FFC-ungdomarnas målsättningsprogram ger för sin del inspiration åt debatten. Ungdomarna lyfter i sitt program starkt upp behovet av att vidta åtgärder med anledning av de problem som snuttjobben förorsakar. Även mitt eget budskap är att fackförbunden lyckas övertyga nykomlingarna på arbetsmarknaden, om de har medel att stödja de enskilda människornas välfärd och gemenskap på en arbetsmarknad som är allt mindre stabil.
Regeringen har påbörjat en reform av socialskyddet. Ett mål för reformen borde vara att utveckla det inkomstrelaterade socialskyddet så att de som snuttjobbar lättare än hittills skulle ha möjlighet att bevara och förnya sin rätt till utkomstskydd. På så sätt kunde man även lindra många ekonomiska och sociala problem som beror på grundtrygghetens låga nivå och på koordineringen av många stödformer. Vi har inte råd med en alltför bred klyfta mellan de välsituerades verklighet och den verklighet som upplevs av människor i osäkra arbetsförhållanden. Den sociala sammanhållningen och förtroendet mellan befolkningsgrupper i det finländska samhället vittrar annars sönder. Att samhället utvecklas på ett sammanhållet och tryggt sätt är mycket långt beroende av fackföreningsrörelsens samarbetsförmåga och samhälleliga påverkan. Framgången på den punkten pejlar även hur väl Finland klarar sig i den globala konkurrensen om innovationer.
