Skomakarens läst: Vem rekryterar medlemmar om inte vi gör det?
Under hösten har jag, min kollega och några aktiva åkt runt till skolor i Österbotten och södra Finland och informerat yrkesstuderande om facket och spelreglerna i arbetslivet. Studerandena har i varierande grad varit intresserade av vårt budskap men vi har märkt att information behövs. De flesta yrkestuderande har redan varit anställda – de har antingen haft sommarjobb eller längre anställningar och de har fått smaka på både de goda och de dåliga sidorna av arbetslivet.
En dag träffade vi omkring femtio studerande av vilka de flesta redan hade skrivit under ett arbetsavtal. En del av dem hade redan studerat i flera år och hade därmed haft många praktikplatser på olika företag. Gissa hur många av dem som hade blivit kontaktade av förtroendemannen eller någon annan fackaktiv på arbetsplatsen? Bara en – av femtio!
Fackförbundens skolinformatörer gör ett utmärkt jobb när de åker runt till skolor och rekryterar studerande som medlemmar. De kan ändå inte ersätta kontakten på arbetsplatsen. Därför är det viktigt att rycka nykomlingen i ärmen redan den fösta arbetsdagen. Man behöver inte hålla ett brandtal om facket vid första möjliga tillfälle, utan det räcker med att man visar upp sig och finns till förfogande om den unga har några frågor eller funderingar. Tänk inte att det är någon annan som tar hand om det; fråga hellre några gånger för mycket än att du låter bli.
Medlemsrekrytering är inte endast på förtroendemannens ansvar – vi representerar alla facket!
Vem rekryterar medlemmar på arbetsplatserna om inte vi gör det? Tja, till exempel den privata arbetslöshetskassan YTK gör det med glädje. YTK:s medlemsutveckling har varit skrämmande bra. De har – oberoende av hur korrekt den informationen de ger ut är – lyckats väcka positiva tankar bland många unga arbetstagare, bland oss donare.
Vi kan dock vinna kampen med våra egna knep – bara vi använder dem. Vi har våra lokala aktiva, våra intressebevakare och vår organisation som inte YTK har. Vi har möjligheten att bemöta människor på deras arbetsplatser, visa dem vad vi gör och berätta om vårt budskap för dem. Vi kan visa solidaritet med arbetskompisarna och hjälpa dem som har problem. Vi har så mycket att vara stolta över – varför inte visa det för alla!?
Katja Kaivonen
