"Jag är en i gänget"

I dag är Petteri Sallinen klar med jobbet klockan ett på eftermiddagen. Han är på gott humör så här efter arbetsdagens slut.

– Arbetskamraterna är jättetrevliga. Stämningen är god och jag är en i gänget.

I två och ett halvt år har Petteri Sallinen jobbat som lagerarbetare på partiaffären Heinon Tukku i Helsingfors. Till en början fyllde han hyllorna, men nu är hans huvudsyssla att sköta flaskrummet. Han kallas på jobb vid behov, men i praktiken arbetar han ungefär två dagar i veckan.

Petteri Sallinen började dela ut tidningar när han var 16 år. Sedan blev han servitör och jobbade mycket. Den hårda takten bröts när han var 27 år. Då var Petteri tvungen att söka invalidpension.

– Jag blev helt enkelt utbränd, konstaterar Petteri Sallinen och vill inte dess närmare gå in på orsakerna till att det blev invalidpensionering.

I dag är Petteri 47 år gammal. Han förlorade enligt sina egna ord många goda arbetsår till sjukdomen. Till sist kom han in på rehabilitering.

Under de tre år som rehabiliteringen pågick började Petteri känna att han ännu skulle kunna arbeta, om det bara gick att hitta ett jobb.

"Arbetet är ett medel för att nå målet"

När han lämnade sjukhuset gick Petteri Sallinen med i verksamheten vid Helsingfors klubbhus och fick jobb på Heinon Tukku genom en så kallad övergångsanställning. Klubbhusverksamheten inom föreningen Helsingin Klubitalot är avsedd för rehabiliteringsklienter med psykiska problem. Verksamhetsprincipen är att rehabilitera med hjälp av arbete.

Verksamhetsledaren Kaiju Yrttiaho säger att ett jobb för med sig mycket gott i mentalvårdskonvalescentens liv.

– Ett jobb för med sig tillhörighet, sociala kontakter, självaktning och erfarenheten av att lyckas, säger hon men påpekar att klienterna inte rehabiliteras för att de ska kunna jobba, utan för att deras livskvalitet ska förbättras. Arbetet är ett medel för att nå målet.

Om den psykiska sjukdomen är under kontroll kan en människa ta del av arbetslivet lika väl som andra långtidssjuka, säger Kaiju Yrttiaho. Det spelar ingen roll vilken diagnos personen har – det kan lika väl handla om en bipolär sjukdom som diabetes, reuma eller en blodtryckssjukdom.

Steget tillbaka till arbetslivet blev smärtfritt för Petteri Sallinen. Under sin sjukdom hade han gjort en del frivilligt arbete, så han hade bevarat kontakten till arbetslivet och samhället.

– Det värsta är att sitta ensam hemma eller att söka tröst på krogen, påpekar han.

Petteri menar att ett jobb ger rytm och viktiga sociala kontakter i vardagen och bidrar därför till att man blir frisk.

– Ett jobb är aldrig något dåligt. Det ger dig självrespekt för du upplever lätt att du inte är värd någonting om du inte jobbar och deltar i samhället på det sättet.

Förutom jobbet har Petteri Sallinen också energi över för att studera engelska och svenska. Han konstaterar att vännernas stöd har varit viktigt, bland annat när det gällt att sporra till studier.

Tabubelagt ämne

Mentala problem är fortfarande tabu i samhället, även om man talar öppnare om dem numera, säger Kaiju Yrttiaho. Den som insjuknat känner skam och är rädd att stämplas.

Känslan av att vara värdelös och oduglig är bekant för många mentalvårdskonvalescenter. Men också långtidsarbetslösa känner igen den känslan, menar hon.

– Somliga rehabiliteringsklienter har kanske haft en lång yrkeskarriär, men det är svårt att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden om man varit borta länge. Man startar från noll.

Päivi Nortia tränar klubbhusets medlemmar för den öppna arbetsmarknaden och vid behov ger hon också råd till arbetsgivare.

– Vi besöker arbetsplatserna och visar upp vad vi kan. Det avgörande är vad som krävs i jobbet, inte vilken sjukdom arbetstagaren har.

På arbetsplatsen bemöts de sysselsatta som andra arbetstagare och de får lön enligt gällande kollektivavtal. Om man inte vill, så behöver man inte berätta om sin bakgrund för de andra på jobbet.

Päivi Nortia håller i början kontakt med dem som jobbar för att kolla upp att allt går bra.

Pirjo Pajunen (översättning Viola Eksten)