Tio skäl till att motsätta sig tvångslagarna
1. Tvångslagarna drabbar löntagarna ojämlikt. De som blir mest lidande är lågavlönade arbetstagare som redan nu kan ha det svårt att klara sig med sina inkomster. En oavlönad första sjukdag och nedskärningar i lönen för de därpå följande dagarna kan på ett avgörande sätt göra det svårt för lågavlönade att klara vardagen. För lågavlönade är också semesterpenningen ett viktigt lönetillägg. Den täcker utgifter som inte månadslönen räcker till för.
2. De flesta försämringarna drabbar främst lågavlönade kvinnor som jobbar i den offentliga sektorn. Sjukdagskarensen påverkar i synnerhet inkomsten för arbetstagare i den kvinnodominerade hälso- och sjukvårdssektorn, eftersom de i sina jobb ofta utsätts för infektioner och sjukskrivs på grund av det. Tvångslagarna förkortar de långa semestrarna – i den offentliga sektorn vanligen 38 dagar – med åtta dagar. Arbetstagarna i den offentliga sektorn bytte en gång i tiden ut löneökningar mot längre semestrar.
3. De tvingande lagarna ger inte förväntade effekter och inte heller höjer de sysselsättningen på det sätt som regeringen önskar. Försämringarna i arbetsvillkoren sänker lönerna, dvs. de sänker samtidigt märkbart den inhemska köpkraften. En sänkt köpkraft ökar arbetslösheten på kort sikt, vilket bland annat försvagar balansen i den offentliga ekonomin ytterligare. De här effekterna har regeringen inte överhuvudtaget utvärderat i sitt förslag.
4. Regeringen har i sina kalkyler inte beaktat hur de tvingande lagarna påverkar kommande kollektivavtalsförhandlingar. Det är klart att fackförbunden strävar efter att kompensera tvångslagsförsämringarna genom löneökningar, och man nöjer sig inte med extremt måttfulla löneökningar under de närmaste åren. Också strejker och manifestationer kan bli aktuella.
5. Konkurrenskraften kan höjas på rättvisare sätt än med tvingande lagar. FFC lade under höstens arbetsmarknadsförhandlingar fram ett eget alternativ som inte försämrar arbetstagarnas arbetsvillkor ett dugg. I det alternativa avtalet föreslogs att en del av de arbetslöshetsförsäkringsavgifter som arbetsgivarna betalar skulle ha överförts på löntagarna och att man t.ex. skulle ha utökat det lokala avtalandet. FFC skulle ha varit redo för synnerligen måttfulla löneuppgörelser under 2017–2018.
6. Tvångslagarna skyddar den juridiskt starkare förhandlingsparten, dvs. arbetsgivaren, inte arbetstagarna som är i svagare ställning. Det här bryter mot lagstiftningsprincipen om skydd av den svagare parten i förhållande till den starkare.
7. Tvångslagarna bryter mot Finlands grundlag eftersom de förbjuder arbetsmarknadsparterna att komma överens om bättre villkor i kollektivavtalen än i lagstiftningen. Att fritt komma överens om arbetsvillkoren hör till den fackliga organisationsfriheten och de mänskliga rättigheterna.
8. Att begränsa avtalsrätten är också emot de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Finland undertecknat. Enligt internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner ska arbetstagarna ha rätt att fritt ingå kollektivavtal. Liknande bestämmelser finns i europeiska sociala stadgan och i europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Avtalsrätten kan tidsbegränsas om det råder ekonomiskt nödläge i landet. Finlands ekonomi är inte i ett så uselt skick, dvs. tvångslagar på viss tid uppfyller inte villkoren för Europakonventionen.
9. Tvingande lagar som strider mot grundlagen och mot internationella konventioner skadar Finlands rykte internationellt. Vårt lands regering får sannolikt svara för sina beslut inför ILO och Europarådet som övervakar att de internationella konventionerna följs. I andra länder följer man bekymrat med hur lagstiftningen går framåt. Risken är att Finland blir en tvivelaktig modell för andra länder som vill höja sin konkurrenskraft genom lagstiftning som försämrar löntagarnas villkor.
10. Tvingande lagar skadar den nordiska arbetsmarknadsmodellen som bygger på förtroende och jämbördiga överenskommelser. Samarbetet mellan arbetsmarknadsparterna och regeringen har hjälpt de nordiska länderna att nå tillväxt, konkurrenskraft och dagens välfärd. Den nordiska avtalsmodellen garanterar stabilitet och förutsägbarhet vilket också företagen drar nytta av.
