Spelhörnan: Så dåligt att man blir mörkrädd
Här skulle AMY haft alla chanser att skina. Premissen för fransmannen och Flashback-skaparen Paul Cuissets nedladdningsbara skräckspel befinner sig nämligen ljusår från de testosteronsvullna biceps-gorillornas pang-pangande i konkurrenterna Dead Space och Resident Evil. I stället kretsar berättelsen kring Lana, en helt vanlig kvinna som tvingas i närkontakt med det okända. Hennes uppgift – att agera handledare åt den autistiska 8-årstjejen Amy – tar en vändning bortom alla arbetskontrakt när en tågkrasch slungar duon rätt in till zombieapokalypsen.
För att överleva måste de två osannolika hjältinnorna samarbeta. Men de är inte bara omgivna av rabiata infekterade, utan även militärtrupper med uppgift att neutralisera alla potentiella smittobärare. Till råga på allt är deras resa inbäddad i en speldesign från Helvetet.
Vill man åka referensslalom kan AMY beskrivas som ett "Silent Hill möter Ico i Metro 2033:s tunnelbanesystem". Minus allt som gör spelen bra. Här finns ingen känsloladdad dynamik mellan huvudkaraktärerna, inga fantasikittlande miljöer och – vilket är helt oförlåtligt – inte en tillstymmelse till rädsla. Vectorcells skräckäventyr ger inte minsta fladder i bröstet. Det får inte skuggorna bakom duschdraperiet att börja leva.
Däremot väcker spelet så mycket frustration att både husdjur och livspartners tvingas fly i panik – från flygande handkontroller. AMY:s spelmekanik är ett förkolnat tågvrak, där trial and error samsas med klumpiga strider i grådaskiga, klonande korridorer. Lägg till ett sparsystem från jura-perioden, slitna skräckklyschor som får Playstation 3:an att himla med sin Eyetoy-kamera samt en överhängande känsla av total meningslöshet. Voilá! En produkt så trasig att man blir mörkrädd.
Och så usel att man nästan önskar att dess skapare ska råka ut för något riktigt hemskt. Förslagsvis zombien Bombie från Kalle Anka.
Benjamin Knopman
