Skomakarens läst: Mitt liv som "dubbelagent"

Till mina arbetsuppgifter hör inte att spionera och stjäla hemligstämplade dokument av motparten men dock att gräva fram information och god praxis till nytta för oss alla. Arbetet behöver jag inte heller utföra hemligt (jag har inga dolda mikrofoner fasttejpade under kläderna), det är bara att lägga fram alla kort och se vad det blir av dem.

Det arbetet har jag börjat med genom att träffa utbildningsansvariga vid en del av förbunden. Alla har vi haft samma bekymmer: allt färre deltar aktivt i fackets kurser fast behovet av utbildning i de fackliga frågorna finns kvar eller till och med blir större.

Varför deltar medlemmarna inte i kurser? Vad är det som vi vill erbjuda våra medlemmar? Eller snarare sagt, vad vill våra medlemmar att vi erbjuder dem? Vi ska ha veckoslutskurser för dem som vill ta avstånd från vardagsrutiner, kortare kurser för dem som inte har möjlighet att övernatta utanför hemmet samt längre, intensiva och informativa kurser för dem som vill utveckla sina kunskaper i föreningslivet och i intressebevakningsfrågor.

Tanken ”någonting för alla” är kanske för mycket lovat men en mångsidig utbildningsplan som ger kunskaper, upplevelser och möjligheter för medlemmar i alla åldrar och livssituationer är någonting som vi ska sträva efter.

Fast vi nu lever först i det första kvartalet av året så måste vi i FFC och förbunden börja rikta våra tankar och funderingar mot nästa års verksamhet. Önskemål och förslag tas gärna emot. Förutom en täckande utbildningsplan behöver vi aktiva deltagare och rekryterare till våra utbildningar. Det kostar ingenting att sprida ut vårt budskap fast du kanske inte själv vill delta. Någon annan i din avdelning eller förening kan ha behov av att uppdatera sina kunskaper!

Ja, om min titel – dubbelagent! Det kallas jag helt enkelt för att jag jobbar på två ställen, hälften av arbetstiden i Vasa och hälften i Helsingfors. De två första månaderna som organisationssekreterare har bara flugit förbi (hälften av den tiden tycks ha gått på tåget – någonstans mellan Helsingfors och Vasa). Tiden har jag använt för att lära mig husets vanor, arbetssätt och samarbetspartners. Många saker är nya för mig fast jag har vuxit upp i familjen, d.v.s. jobbat flera år i Finlands största fackförbund JHL. Det som jag redan har uppfattat är att Anita Spring har lämnat mig stora stövlar att fylla.

Katja Kaivonen