Skomakarens läst: Ensam går man snabbt, tillsammans går man långt
Detta fick mig att tänka på ett möte jag hade i början av hösten. Jag träffade nämligen för första gången i mitt liv en burkinabé, en man från Burkina Faso. På förhand hade jag inbillat mig att han skulle vara nedtryckt av fattigdom. Burkina Faso är ju ett av de allra fattigaste länder i världen, på plats 181 av 185 länder.
Det blev helt tvärtom. Jag träffade en man med ett stort leende och ett glatt skratt. En man som började sitt tal med sång. Han talade till nyfinländarna, till dem som flyttat till Finland från andra världsdelar. Han uppmuntrade dem genom att säga att de kanske inte känner sig bekväma med den finska maten eller med det finska vädret men att de kan vara glada över att befinna sig just i Finland. Han uppmuntrade dem att dra nytta av alla de möjligheter som finns i Finland. Han rekommenderade att de skulle utveckla sig till fullo, gå i skola, lära sig språket och skaffa sig ett yrke.
Dessa ord är viktiga och kunde likaväl sägas till alla finländare vilken dag som helst. Använd alla möjligheter du har! Var glad över det du har! Le och skratta!
Denne burkinabé hälsade på alla. Han noterade alla. Vilken underbar sätt han hade att se på alla, att möta deras blick!
Kunde vi också ha med oss en liten bit av den värmen då vi umgås? Kunde vi börja med att säga god morgon och god dag? Kunde vi önska varandra god kväll då vi far hem från jobbet?
En nordisk kollega till mig hade nyligen varit i Moskva. Hon berättade vad som hänt på hotellet. Personalen hade enbart sagt nej till hennes förfrågan om ett lösenord för internet. Bara så där, utan någon förklaring. Hm. Känner du igen detta? Kanske möts vi också i Finland av sådant här beteende ibland: Man är icke alltid så vänlig.
Kunde vi lära oss att bete oss på ett annat sätt? Kunde vi börja med att hälsa på varandra? Vad skulle hända om vi även log mot varandra? Ofta har vi ju inte ens problem med det gemensamma språket.
Och hur är det med språket? Har vänlighet att göra med språket egentligen? Om man helt enkelt inte behärskar ett gemensamt språk – till exempel i Japan eller i Kina – gör det då något? Man kan väl pröva med några vänliga ord på sitt eget modersmål och låta dem följas av ett leende. Tack och var så god går bra! Det är bättre än ingenting.
Ur materialistisk synvinkel har vi ju det rätt bra här i Finland. Men har vi förlorat något? Skulle också vi kunna lära oss att gå långt?
Katja Lehto-Komulainen
