Satsning på hög kompetens är den enda hållbara strategin i den globala konkurrensen

FFC:s direktör Kirsti Palanko-Laaka i Borgå, första maj tal, 1.5.2004 kl 12.00

I dag är det en historisk dag när EU utvidgas med tio nya medlemmar. Finland som en gammal EU-medlem hälsar de nya länderna välkomna. Medlemskapet innebär nya utmaningar för EU. Den klyfta mellan levnadsstandarderna som diskuteras livligt i samband med globaliseringen finns nu också inom EU. Utjämnandet av denna klyfta är en av våra stora utmaningar i närmaste framtid. Finland har traditionellt nära grannrelationer med de baltiska länderna, i synnerhet med Estland. Vi står nu inför ett tätare samarbete med dessa länder.

Fjolårets våg av uppsägningar väckte det organiserade fackföreningsfolket till att fråga efter företagens sociala ansvar. Kina-fenomenet diskuterades livligt. Till Kina flydde jobb i synnerhet från elektronikbranschen. Också de så kallade börsuppsägningarna som förverkligades i ägarnas och direktörernas intressen ledde till en aktiv debatt, och de upplevdes som djupt orättvisa. Enligt statistiken försvann under år 2003 ungefär 50 000 jobb från Finland, 30 000 av dem från industrin. Bakom förlusten av jobben har varit effektiveringen av produktionen, automatiseringen och flyttning av produktionen till andra länder.

Finland och de finländska arbetstagarna har i likhet med många andra länder hamnat ansikte mot ansikte med globaliseringens inverkningar. Ett faktum är att vi är en del av den globala marknaden. Vi konkurrerar inte längre enbart med långt industrialiserade EU-länder, utan också med asiatiska länder där produktionen är billig, i synnerhet med Kina. Det mest berömda företaget som flyttade till Kina var elektronikföretaget Salcomp från Kemijärvi, där nu bor 200 sörjande människor som har förlorat sina jobb. Men till Kina har också åkt Nokia, Elcoteq, Perlos, Savkor, Valmet, Tamrock, Wärtsilä, Kone osv.

Ett faktum är också att globaliseringen har lett till en hårdare internationell konkurrens och strävan efter kostnadseffektivitet. De europeiska länderna, Finland bland dem befinner sig mellan hammaren och städet som föremål för ekonomiskt och socialt tryck och i kläm mellan sådana länder där arbetskraften är billig. Finland kan inte heller i fortsättningen ha en sådan nationell strategi att det skulle börja konkurrera med dessa länder med billiga arbetskraftskostnader. I Finland har man i den globala konkurrensen antagit en strategi som innebär en hög kompetens, teknologi, produktivitet och kvalitet. Den FFC-anslutna fackföreningsrörelsen har gett sitt stöd till denna strategi. Den strategin är också i fortsättningen den enda hållbara. Karakteristiska för denna strategi är också de institutioner som skapar grundläggande förtroende i samhället, såsom ansvarsfulla arbetsmarknadsorganisationer. Detta bör ses som en betydelsefull konkurrensfördel.

FFC anser att det att man anpassar sig till världsmarknaden inte får betyda att man glömmer människorna och att de beslut som fattas styrs av marknadskrafterna. Värdegrunden för vårt välfärdssamhälle sitter djupt i finländarnas sinne. Arbetslivsrelationerna bör också i fortsättningen grunda sig på en social dialog där man tar i beaktande båda parternas behov.

Facket får inte vara overksamt inför globaliseringen. Republikens president Tarja Halonen har sagt att "globaliseringen kan inte fortsätta i samma stil som hittills". President Halonen var tillsammans med Benjamin Mkapa, Tanzanias president ordförande i Internationella Arbetsorganisationen ILO:s världskommission som förberedde en rapport om "En rättvis globalisering: möjligheter för alla". Enligt rapporten är globaliseringen en möjlighet men den förutsätter justa spelregler. Globaliseringens fördelar bör spridas till fler människor och delas rättvisare både mellan och inom länderna. FFC ger sitt fulla stöd till denna process för avskaffandet av fattigdomen, som presidenten förtjänar all erkänsla för.

Facket har den åsikten att man bör ställa villkor för globaliseringen. Nationalstaterna och de internationella gemenskaperna samt finansorganisationerna bör genom sin politik se till att förutsättningarna för konkurrens och företagsamhet är lika överallt. Den ekonomiska tillväxten i länder med billig arbetskraft får inte grunda sig på att man trampar på arbetstagarnas rättigheter.

Facket har satsat mycket på skapandet av spelregler för världshandeln. Det har bl.a. resulterat i arbetstagarnas grundrättigheter som har preciserats av Internationella Arbetsorganisationen ILO och beretts i trepartssamarbete. Dessa rättigheter borde alla ILO:s medlemsländer i alla delar av världen anta. En av dem är rätten att organisera sig, en annan rätten att förhandla och ingå avtal, vilket garanterar de fackliga rättigheterna. När dessa rättigheter respekteras kan man säkerställa att även arbetstagarna får sin andel av den ekonomiska tillväxtens nytta. Det möjliggör en gradvis höjning av lönerna, en förbättring av arbetsförhållandena och socialskyddet. I och med att fackföreningsrörelsen har blivit starkare har så också skett i de nuvarande industriländerna. Bland de färskaste exemplen i Europa kan nämnas Portugal och i Asien Sydkorea. Till följd av att levnadsstandarden i Sydkorea har blivit högre, förlorar landet för närvarande jobb till Kina och Indien. Landets strategi grundar sig nu på en hög kompetens och teknologi, med vilka det konkurrerar med långt utvecklade industriländer. I Kina måste man ännu genomföra en lång marsch innan den ekonomiska tillväxten och det ökade välståndet fördelas rättvist, men det kanske skymtar i en avlägsen horisont. Processen som ILO:s världskommission föreslår är ännu i början, men den torde också i Kina skapa tryck på att de fackliga rättigheterna erkänns. Kina och Indien är föremål för en speciell uppmärksamhet eftersom de flesta industriländerna, Förenta Staterna med räknade har förlorat jobb till dessa två länder.

Globaliseringen får inte enbart ses som ett spöke som tar bort jobben. För företagen har omorganiseringen av verksamheten medfört att de har kunnat bibehålla produktion och jobb också i hemlandet. Så har också skett i Finland.

Börsuppsägningarna i höstas ledde i fackföreningsrörelsen till starka manifestationer där arbetstagarna efterlyste arbetsgivarnas ansvar för sin personal. Ägarnas och företagsdirektörernas girighet väckte exceptionellt starka motreaktioner bland arbetstagarna. Fackföreningsfolket som organiserade sig på en manifestationsdag i december i fjol utmanade på sina arbetsplatser arbetsgivarna till diskussion om samhällsansvar och medel för att förverkliga det. Manifestationsdagen fick en stor publicitet. Den var för facket ett nytt sätt att verka för jobben och mot orättvisan.

De genomförda uppsägningarna väckte återigen en företagsetisk diskussion om vilka är de rättvisa kriterierna när man säger upp arbetstagare. Man kan ifrågasätta rättvisan av uppsägningarna i sådana situationer där företaget säger upp anställda för att höja sitt resultat eller värdet av börskurserna, eller där företagen tar emot stöd från samhället och samtidigt delar ut otroliga vinster till ägarna. Direktörernas rejält tilltagna avskedspenningar berättigar frågan om arbetsgivarnas ansvar för förbättrandet av arbetstagarnas omställningsskydd.

Arbetsgivarparten och näringslivet har på ett berömligt sätt deltagit i diskussionen om företagsetikens värderingar. I denna diskussion har arbetsgivarna framhävt personalens välbefinnande och kompetens samt att man ska iaktta lagar och god praxis. Arbetslivets praxis har emellertid varit betydligt fulare. Lagstiftningen princip om att arbetsgivaren och arbetstagaren bör vara lojala mot varandra har inte förverkligats i det finländska arbetslivet. Det finländska ledarskapet har amerikaniserats. Politiken som upprätthåller ägarnas intressen har lett till att de ekonomiska och produktionsvärderingarna behärskar när man leder människor. Hela samhället måste ta ansvaret för företagens allt hårdare personalpolitik. Det mest allvarliga problemet i arbetslivet har blivit nedskärningarna av personalen till följd av att företagen strävar efter kostnadseffektivitet, större arbetsmängder och i synnerhet ökningen av den psykiska och sociala belastningen. Den ständiga omställningen av arbetslivet och de osäkra anställningarna har blivit allvarliga belastningsfaktorer. Polemiskt kan man fråga, om personalminskningarna hotar de personers hälsa, till och med liv, som stannar kvart. Man kan också fråga vilken är den hållbara anställnings- och personalpolitikens roll i arbetsgivarnas strategier. Eller kommer marknaden att först i det skedet humanisera arbetslivet när arbetsgivarna i en tvångssituation konkurrerar om den avtagande arbetskraften?

Den kontinuerliga omställningen av arbetslivet har på arbetsplatserna ofta lett till motstånd mot omställningar. FFC har som mål att förbättra arbetstagarnas trygghet i omställningen. Det är ett hållbart sätt att förankra personalen i en omställning som ofta är nödvändig. Ett företag som förnyar sig kan bäst trygga jobben också i framtiden. Detta förutsätter en dialog där man ömsesidigt tar i beaktande båda parternas intressen i anställningsförhållandet. Enligt en internationell undersökning har långfristigt framgångsrika företag inte nämnvärt sagt upp sin personal, eftersom de vet att arbetstagare under hot om uppsägning inte förankrar sig. Förtroendet och tryggheten utgör det bästa välbefinnandet för personalen. Genom att utvidga och fördjupa det lokala samarbetet ökas kontrollen över omställningen. FFC syftar till detta i den trepartiska kommitt n som arbetar för att utveckla samarbetsförfarandet inom företagen och som har startat i höstas.

Vid de senaste inkomstpolitiska förhandlingarna klarade FFC sig dåligt beträffande målen om omställningsskyddet. När enhälligheten saknades nådde inte heller den av arbetsministeriet tillsatta trepartiska arbetsgruppen några resultat. FFC:s syn på omställningsskyddet har under avtalsperioden preciserats med tanke på de kommande förhandlingarna. Omställningsskyddet är fortfarande det centrala målet som förenar FFC:s medlemsförbund i de inkomstpolitiska förhandlingarna. Centralt i omställningsskyddet är att den arbetsgivare som säger upp anställda är skyldigt att med ekonomiskt stöd bistå arbetstagaren att börja ett nytt liv genom omskolning och omplaceringshandledning.

Industrins och servicearbetsgivarnas centralorganisationer har inför sin fusion högt förkunnat sina ideologiska teser. Centralt har varit att man har avvärjt den solidariska lönepolitiken och att lönehöjningarna grundar sig på företagens lönsamhet. Det hägrande målet är en tudelad arbetsmarknad där lågproduktiva branscher skulle ha egna löner och förfaringssätt. De har använt ett hårt språk också med tanke på de kommande inkomstpolitiska förhandlingarna. Arbetsgivarna har i förväg meddelat att de inte kommer att avtala med facket om att tröskeln till uppsägningar skulle höjas. Man har också lovat att i de eventuella förhandlingarna ta kraftfullare upp arbetsgivarnas lönepolitiska riktlinjer vilka i och för sig är inte nya.

Uppsägningarna under den pågående avtalsperioden och arbetsgivarnas övermod är inte ägnade att ens inom facket skapa den förtroendefulla atmosfär som behövs för att kunna träffa avtal. Å andra sidan har inte heller hårda ord hindrat de berörda parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet när tiden är mogen. I grunden är arbetsmarknadsrelationerna i Finland fortfarande goda. Vi har hela tiden fått prov på ett välfungerande trepartssamarbete, även under statsminister Matti Vanhanens regering.

Matti Vanhanens regering har på ett berömligt sätt fortsatt att utveckla arbetslivet från det skede som det hade hamnat i under det blåröda samarbetet. Under andra hälften av 1990-talet inleddes en exceptionellt stark utvecklingsboom av arbetslivet, som har förverkligats trepartiskt mellan statsmakten och arbetsmarknadens organisationer. Den centrala arbetslivslagstiftningen har reformerats totalt, och en del av den håller man ännu på att reformera. Ett stort problem är hur det mångåriga trepartssamarbetet blir verklighet i alla arbetsplatsers vardag. Här efterlyser jag i synnerhet de enskilda arbetsgivarnas ansvar. Men även arbetsgivarorganisationerna har sitt eget ansvar för att se till vad deras medlemsföretag gör. Denna länk tycks ibland vara för tunn - tyvärr.

På första maj - på arbetarnas festdag - har man haft för vana att evaluera fackföreningsrörelsens förgångna och framtid. Även i omväxlande politiska förhållanden har den finländska fackföreningsrörelsen under årtionden bibehållit sin styrka, i motsats till våra internationella syster- och broderorganisationer. FFC:s styrka har grundat sig på dess förmåga att identifiera omställningarna i samhället och att i arbetslivets starka omvälvningar verka för sina medlemmar. Finland har ett också internationellt sett väl fungerande arbetsmarknadssystem som grundar sig på förhandlingar och ingående av avtal samt ett socialt ansvar. Den fackliga anslutningsgraden i Finland har förblivit hög trots att arbetslivet skakas av samma omställningar som i Europa och i den övriga världen. Även i omställningsförhållanden har den finländska fackföreningsrörelsens framgångshistoria grundat sig på en intressebevakning där facket på ett betydande sätt har tagit ansvaret för sina medlemmars välbefinnande och trygghet.

Den höga anslutningsgraden är ingen självklarhet. När det sker stora omställningar i verksamhetsmiljön ger i synnerhet den fackliga organiseringen i FFC upphov till frågor. Facket står inför samma generationsskifte som arbetslivet när de stora åldersklasserna går i pension. Femtiåringarna har organiserat sig aktivast, yngre inte i lika mån. När de ungas utbildningsnivå stiger, kommer de att organisera sig i FFC-anslutna förbund? Kommer överhuvudtaget den arbetstagarskara att organisera sig som också i övrigt har en stark ställning i arbetslivet? Vilka ändringar i organiseringen medför datasamhället, där förbindelsen mellan tid och ort inte är likadan som tidigare? Är det så att i framtiden kommer bara de att organisera sig som är i svagaste ställning? Stöder de starka branscherna genom sin organisering solidariskt de svagaste? För att kunna bibehålla nuvarande fackliga anslutningsnivå bör facket kontinuerligt förnya sina sätt att vara synligt i människans vardag. För detta har man jobbat hårt, och arbetet måste fortsätta.

Bästa kamrater,

I över hundra års tid har första maj i Finland firats som arbetarnas egen fest. Första maj är en viktig del av den internationella arbetarrörelsens gemensamma tradition. Första maj är en del av arbetarkulturen och att identifiera sig med arbetarna. Vi behöver fortfarande en gemensam, stark, internationell, levande tradition. Jag önskar er en fröjdefull första maj!