Kolumnen: Vem har rätt att säga vad?
Genom hela historien har det, enligt mitt förmenande varit så, att en del människor fått yttra sig i vilka sakfrågor som helst, utan att egentligen ha någon sakkunskap på området. För andra igen är det så, att man borde hålla tyst, oberoende av huru mycket man vet och kan i själva sakfrågan. Jag tycker att det är till skada för oss vanliga knegare att så varit fallet.
I dagens politiska värld vore det av största intresse att få ta del av så många tankar och meningar som möjligt, för att därefter som medborgare kunna bilda sig en uppfattning om sakinnehållet och sin egen övertygelse.
Som exempel på ovannämnda skillnader mellan till två politiker har jag den senaste tiden lagt märke till ministrarna Olli-Pekka Heinonen och Erkki Tuomioja.
Ifall någon av läsarna inte genast kan placera ministrarna på sin egen värdeskala, kan det hjälpa att liksom jag, påminna sig själv om att Heinonen är den ministern under vars övervakning man "förstörde" Finlands post, medan Tuomioja i massmedia framförs som den evigt unga vänsterradikalen från 1960-talet. Heinonen är samlingspartist och Tuomioja socialdemokrat.
När nu till största delen statsägda telebolaget Sonera har körts i börsbotten med fantastiska tiotalsmiljarders skulder, är det igen Heinonen som är den minister till vars intresseområde just detta statsägda företag hör. Han börjar småningom se ut som den svarte ryttaren i min fantasibild. När han under riksdagens frågetimme framförde sina förklaringar till varför han inte kunnat ingripa, var det nästan så att lilla jag fällde en tår. Hur kan lilla Finland ha råd med en minister som så till den milda grad inför vårt folkvalda parlament, förklarar sig omyndig i frågor han mänskligt sett borde kunnat övervaka. Jag förstår mycket väl den illa grimaserande statsministern och finansministern som satt på var sin sida om honom vid detta tillfälle. Själv har han dock meddelat att han tar ansvaret och sitter kvar.
Det värsta är ju att han inte tar något ansvar för det skedda. Ansvaret landar på de anställdas skuldror. En stor del av dem kommer på grund av det skedda att få sparken.
För minister Tuomiojas del påminner det om den kompetenta ministern, som bör vara klok nog att inte säga vad han tänker. Mitt påstående är att Tuomioja i Israelfrågan sade en del av vad vi vanliga dödliga tänkt redan en längre tid. Många var rädda för att såhär kommer att ske efter senaste års utveckling inom det politiska livet i staten Israel. Tuomioja tycks nu bara vara den ministern som inte får säga vad han tänker. Det är sorgligt. Jag hoppas ändå han får sitta kvar.
För arbetarrörelsen har freden alltid varit en viktig sak. Därför är det synnerligen viktigt att samtliga parter i konflikter mellan folk i olika länder samt mellan grupper inom samma land vill göra sitt yttersta för att uppnå fred mellan folk och människor. Här får man inte hänga upp sig på om fel person sagt riktiga saker eller tvärtom. Det viktigaste är att de fredssträvande målsättningarna vinner gehör.
Kaj Wallenius
